En dammsugare istället för Nordpolen

Hon bakom disken på Lyckliga Gatans bageri hade det körigt. Framför mig stod en arketypisk familj i flera generationer på utflykt. En ängslig mormor skulle bjuda på hela kalaset. Festis-smakerna byttes in i det sista. Smörgåsar skulle delas och det var kaffe hit och te dit. Bullar och wienerbröd om vartannat . Morfar blev trött och fick gå och sätta sig. Den gnälligaste ungen lyftes och det talades om hårdhandskar.

Vi var en hel rad med knepiga förbipasserande och icke stammisar i kön. Ett tyskt par precis efter mig visade antingen på steg i någon tyrolsk folkdans eller så var det möjligen rörelser i någon slags kampsport. Funderade en stund på om det var far och dotter eller om de var ett kärlekspar. Kom aldrig till någon slutsats. Kunde bara konstatera att han var dubbelt så lång som henne.

När det blev min tur var det snurrigt på andra sidan disken. Fast inte snurrigare än att hon började härma min skånska. Det lyckades sådär. Jag log men mest hade jag nog lust att böja mig över disken och nypa hårt. Hårt i det tatuerade gäddhänget på hennes överarm.

Jag hade egentligen varit på väg till Nordpolen men måste ha missat någon avtagsväg. Nordpolen – den där karga utsiktsplatsen vid rasriskområdet fortsätter att vara en hägring. Det är vackert så. Man ska ha något kvar att upptäcka.

Promenaden i kanten av rasriskområdet var en händelse i sig. Mossan har tagit över lämningarna. Rötterna tränger igenom asfalten. Jag klev över resterna av en halvt uppäten skata. Slagen av en rovfågel.

När man vandrar alldeles ensam i kanten av ett rasriskområde vid en nedlagd gruva. När vinden rasslar i slyskogen. Då är det inte sensationerna man söker. Inte utbudet av varor och tjänster. Det man söker är betydelsen. Betydelsen av det som har varit.

På konditoriet satt jag ensam med mitt kaffe, min smörgås och min dammsugare. Styrkt stegade jag mot Grängesbergs bibliotek. Där kan man sitta länge med fladdrande öron. Samlingsplatsen för gubbar kokar av historier att tjuvlyssna på.

Som den skotske barden Jackie Leven sa till salig Lennart Persson i en intervju: ”Livet är inte lätt, världen är i dålig form. Jag är en positiv man, men jag har inget hopp. Jag ser och hör döden omkring mig. Ständigt. Men jag finner en våldsam glädje i att leva och söker det samma i andra människor och situationer.”

Så kan det också kännas. En ensam dag i Grängesberg.