Skövde mon amour

Zen och seniorkort.  Fjärde resan. Grängesberg – (Skövde).  24–25 januari 2024.

Varför älskar man egentligen Skövde? Inte är det för dialekten och inte är det för trängregementet. Inte heller är det för att Robert Gustafsson och Kristina Lugn vuxit upp där.

Skövde ligger i Västergötland och Västergötland kan man förstås inte låta bli att älska. Ett landskap som vi genomkorsat så många gånger på väg mellan Dalarna och Skåne. Alla nedslag i Sveriges historia. Skogarna, slätterna och sjöarna. Kinnekulle. Mösseberg. Varnhem. Kungslena.

Men Skövde? Varför i hela världen?

Skövde älskar man naturligtvis för människorna. En stad där man mött människor man tyckt om och som betytt något för ens utveckling. Det är sådana städer man älskar.

Till Skövde har jag haft ett så långt förhållande att jag är medveten om ”historiska” skikt som inte längre är synliga.  Plötsligt kan jag gå förbi en tom lokal och minnas att här åt jag en gång den näst godaste blodkorven i mitt liv. (Holmgrens i Lund är nummer ett.) I Skövde vandrar jag hela tiden i dessa parallella tidsskikt. DÅ tränger plötsligt genom hinnan av NU.

Man kan inte annat än älska en stad där man i en studio ägd av en kristen hårdrocksgitarrist (Björn Stigsson från bandet Leviticus – en mycket trevlig man) försökt få en flicka från Lerdala att läsa in Dalarnas hållplatsnamn på ”rikssvenska”.

En skåning som ska förklara för en flicka med västgötsk accent hur Spraxkya, Strömsillret och Dalarnas övriga drygt 4000 hållplatsnamn ska uttalas. Uttalas på ett sätt så att man inte retar upp allmogen till ett nytt Dalauppror. Vi lyckades rätt bra – minns bara några enstaka arga tanter och farbröder som klagade på hållplatsuppropen.

Argumentet för att inte välja en kulla eller en mas istället för Sofie från Lerdala var att man inte kunde låta en ”älvdaling läsa in hålplatsnamnen i Mora”. För tjugo år sedan firade provinsialismen fortfarande sina triumfer i Dalarna.

I Skövde fanns också de ”kreativa kompisarna” på Factum reklambyrå. Désirée, Nicolas, Jessica och Nils-Åke lärde mig det mesta jag kan om att göra tidtabeller, skriva informationstexter och om grafisk design. Nicolas gjorde väldigt många illustrationer och serier för Dalatrafik och var en viktig del av vårt varumärke under de gyllene åren på 90 och 00-talet.

I slutet på förra året gav Nicolas ut en bok med samlade serier, teckningar, projekt och konst. En slags memoar på drygt 200 sidor full av fantastiska teckningar utvalda enligt kriteriet att ”Lillen ska vara med”. Lillen, en liten gullig figur, som är Nicolas trogna följeslagare och signum. Honom försöker han få med överallt där det går.

Boken gavs ut via Kickstarter och som gammalt fan så var det självklart att backa projektet – men då vill man naturligtvis ha en dedikation i sitt exemplar.

Så när Marie ska på ett av sina årliga stiftelsemöten i Skövde – då hänger man naturligtvis på. Seniorkortet gäller som delbetalning till Grängesberg. Det gick faktiskt några tåg söderut även om Tåg i Bergslagens nya entreprenör uppenbarligen har problem med personalbrist. Informationsinsatserna är också lite anarkistiskt intressanta. Tåget vi löst biljett till på onsdagen 24/1 fick vi ett sms den 26/1 om att det var inställt. En fråga som jag hade ställt via e-post den 19/1, om resan den 24/1, ringde Tåg Bergslagens kundtjänst och svarade på den 29/1. En mycket rar flicka bad om ursäkt. Jag tror inte hon var AI.

När vi kom till Skövde på onsdagen så duggregnade det. Sådana dagar går man in i gallerian Commerce och studerar butiksdöden.

Vi mötte Nicolas i regnet på Hertig Johans torg. Han hade hämtat och skjutsat barnbarn på väg hem från jobbet. Vi fortsatte till Mocca Deli en kedja som ännu inte kommit till Dalarna. Helt okej ställe, mycket folk och god stämning. När vi kom bestod publiken till 60–70% av tanter och när vi gick, flera timmar senare, bestod den till 60–70 % av unga tjejer. Mocca Deli verkar ha hittat ett vinnande koncept för alla åldrar.

Det var längesedan jag träffade Nicolas. Factum förlorade kontraktet när vi upphandlade reklambyrå kring 2015. Så småningom tappade de också den kreativa lusten och delade på sig. Idag finns inte Factum kvar och Nicolas jobbar som AD hos Mio i Tibro.

Tiden går fort när man möter gamla kreativa kompisar. Det finns mycket att prata om. Till exempel den märkliga ormincidenten då Dalatrafiks dåvarande informationsansvarige Peter såg ormar i taket på toaletten på Hotell Billingen. När han skulle pinka på natten såg han hur det kröp och buktade under toalettens takbeläggning. Peter blev väldigt skärrad och tillkallade om inte trängtrupperna så åtminstone nattportieren. Det gjordes noggranna undersökningar men man hittade ingenting under taket. En vän av Sherlock Holmes kommer naturligtvis att tänka på novellen ”Det spräckliga bandet”.

Torsdagen ägnade jag åt fria aktiviteter. Marie var på sitt stiftelsemöte. Jag strosade runt. Solen sken riktigt varmt så jag satt en stund på en bänk vid torget. En mycket ljuv föraning av våren.

Jag åt lunch på restaurang Mode. Därifrån kan jag rapportera att en kille har bestämt sig för att äta på samtliga Skövdes lunchställen. Han berättade för en kompis att han hade ett excelark med Skövdes mer än hundra lunchställen. Ett problem verkade vara att den där listan hela tiden ändrade på sig.

En annan intressant upplysning var att countrybandet Mockingbird Hillbillies från ”Billingehill” funderar på att stryka Hillbillies i namnet – eftersom det ger fel politiska signaler. Ungefär som när the Chicks tog bort Dixie. Det var bandets kvinnliga gitarrist som hade ett samtal över mitt huvud med en yngre bekant några bord bort. Jag tappade bort mig i deras diskussioner om vem som var släkt med vem i Timmersdala och Lerdala. Det enda jag fick på näthinnan var hur vackert det är i de trakterna. Jag minns snirklande bilfärder på väg söderut.

Jag hade stämt träff med Marie på Kulturhuset. I väntan på henne gick jag runt på Konstmuseet. De har många bra kvinnliga konstnärer i sina samlingar. Den här gången fastnade jag lite särskilt för Linda Stein och hennes tygcollage som hyllar kvinnor som kämpade mot nazismen. De berättade historierna om flera spännande motståndskvinnor.

På biblioteket som ligger vägg i vägg fastnade jag framför hyllan med vuxenserier. Jag hann läsa flera album om Joakim Lindegrens hårdkokta uggledetektiv Ugly. Honom älskar jag också. Fast inte lika mycket som Skövde.

Arrivederci Skövde. Tills vi ses igen!