Ingenting är för evigt

Zen och seniorkort. Femte resan. Mora – Vansbro – Djurås. 8 februari 2024.

Väckarklockan knäppte till precis innan den skulle sätta igång att ringa. Jag vaknade ur en dröm som jag ville klamra mig fast vid. Ville se hur den skulle utveckla sig. Nyfiken på hur det gick för de gamla trotjänarinnorna.

Hedersmannen Sven-Ove från Forshaga brukar aldrig hemsöka mig i mina drömmar. Men denna natt hade vi kontakt. Det gällde ett boende/vårdhem i Gamla stan som skulle läggas ner. Äldre kammardamer från Kungliga slottet som bodde där var på väg att bli hemlösa. Sven-Ove hade engagerat sig för att öppna ett boende för dessa tanter i Karlstad. Kunde jag hjälpa till?

Förbannad över att jag inte fick veta hur det hela slutade steg jag upp och satte på havregrynsgröten. Prasslade med tidningarna. Tittade på termotern. Kallt – men en molnfri himmel. Kunde bli en fin resdag! Var lite sent ute så jag tog linje 13 som går precis utanför porten. En kort resa till Knutpunkten.  Där byte till en försenad linje 350 mot Mora.

Det var flera flickor i yngre tonåren utan skolkort som ville åka tillbaka till Bjursås. Föraren lät dem åka utan biljett – sa att han ville vara snäll i kylan. Jag såg flickorna stiga av vid Bjursås korsvägen och ge sig på väg mot Frendobutiken. Skolkarna känner man igen på gången. Numera är man så gammal att man oroar sig för dom. Tycker att dom åtminstone bör ha ordentliga vantar och mössor – om de nu absolut måste skolka. Stora hål på byxorna hade de också…

Resan med buss till Mora tar drygt en och en halv timme. Man hinner tänka. Jag funderade på något som Marie hojtade om kvällen innan. Då när jag låg och läste Kristian Petris märkliga metahistoria ”Tornet” som handlar om Stockholms stora telefontorn vid Brunkebergstorg. Det som brann upp 1952. Kvinnohistoria, teknikhistoria och familjehistoria i ett. Bara fotografierna i boken triggar ens fantasi. Kabelkällare, mutipelbord och snöranordningar.

Jag lyssnade alltså inte fullt ut när hon läste högt från en hemsida om japansk heminredning. Men de tre ”grundläggande elementen” fastnade hjälpligt:

1. Ingenting är perfekt
2. Ingenting blir klart
3. Ingenting är för evigt

På bussen läste jag lite om Wabi sabi som det där kommer ifrån. Wabi sabi härstammar från zen men är nästan som en slags antilära. Det finns ingenstans att börja och inte några lärare eller institut att vända sig till. Det finns ingen som har patent på sanningen. Det handlar i stället om att sänka axlarna och börja betrakta det man ser omkring sig. 

– Det är det varsammaste och mest kärleksfulla jag stött på. Som en stor god mor, som en aktsam, gammal, vis kvinnosjäl, säger Agneta Nyholm Winqvist i en gammal artikel i DN. https://www.dn.se/livsstil/halsa/va-vad-ar-wabi-sabi/

Betrakta omvärlden med sänkta axlar. Yes! Äntligen en lära för mig. Att åka med Dalatrafik är också ypperligt när man ska ta till sig visdomen att ”ingenting är perfekt”. På linje 350 var det stoppknapparna som inte fungerade. Sådant piggar alltid upp – hojtanden och irritation. Till slut stannade föraren vid Noret östra och gick runt och frågade var i Mora vi skulle stiga av. Jag skulle till Mora Lasarett.

Till Mora lasarett ville jag för att se på den nya entrén och den nya busshållplatsen. Busshållplatsen var mycket bättre än den förra men den nya lasarettsentrén var en mycket själlös historia. Långt från verksamheterna, döda stenmaterial, tomma ytor och en vilsekommen reception. Jag frågade receptionisterna hur dom hade det. Dom kände sig ensamma och nickade ivrigt instämmande när jag sa det var ödsligt och själlöst.

Istället gick jag till den gamla ”fula” entren. Där satt några gubbar och tanter och väntade. Där rörde det sig i och omkring kiosk och servering. Där var möblerna fulare och miljön mindre tillrättalagd. Det är på sådana ställen vi vill sitta. Det är där vi känner oss som människor och där vi kan möta andra som jämlikar. Jag satte mig en stund och tänkte på gamla minnen från tidigare besök här. Sådana som jag gjort i tjänsten. Lite särskilt minns jag den där farbrorn som kom genom vänthallen med byxorna i knävecken. Hur jag stod och höll upp hans byxor medan rådiga Kia lyckades få tag på snöre att binda upp dom med. Det är sådana ögonblick man minns från ett långt yrkesliv. De glimrar som små pärlor.

Jag såg i Dalatrafiks app det gick en linje 141 ner på stan så jag knallade ut till hållplatsen. Där hälsade jag på en gubbe i en ”vacker” eller åtminstone intressant jacka med vargmotiv. Jag gav honom komplimanger för jackan som han inte riktigt kunde ta. Han började i stället intensivt studera tidtabellerna i väderskyddet.

På linje 141 rådde däremot en småpratets tolerans som jag inte känner igen från bussarna i Borlänge och Falun. På bussen skedde det en ”liberal lågmäld socialisering” mellan ortsbor och skidåkare som kom från Grönklitt på väg mot tåget. Det flamsades lite lågmält och pratades mellan bänkraderna – nästan som om man varit på tulpanresa till Holland.

I Mora centrum sken solen men det var jäkligt kallt. Så kallt att man tappade lusten för turistande. Blev bara lite besök i butiker, fotograferande av neonskyltar och ett besök på biblioteket.

I centrala Mora har trafiken varit omlagd en längre tid. Trafikverket bygger om E45/riksväg 70 genom centrum för förbättrad framkomlighet och trafiksäkerhet. Bussarna har dragits om flera gånger och det har orsakat viss bedrövelse hos förare och resenärer.

Men linje 311 gick verkligen i tid från Mora Fridhemsplan. Linjen kördes med en mindre buss – en K21:a och till min glädje fanns även min vän från Mora lasarett med. Det var alltså tiderna för linje 311 som mannen i vargjacka spanat efter. Jag hälsade men han tittade bort. Vargmänniskor är nog känsliga själar.

Det var en vacker resa genom ett gnistrande vitt landskap i strålande sol. Vi passerade en jävla massa tallar – jordarten är sådan. Hållplatsnamnen är sådana jag minns från tiden när jag höll på med trafikdatabasen. Gävunda. Siknäs. Landbobyn. Brintbodarna. Rämyrbackarna. . Hållplatspoesi när den är som allra bäst.

Efter ett tag insåg jag att vi hamnat i en tidsförskjutning. Bussens hållplatsskylt visade exakt 10 år fel. När de sista tanterna och skolbarnen stigit av vid Kättbo östra var det bara chauffören, jag och Vargmannen kvar på bussen. Då blev jag lite rädd.

Har inte läst Solveig Balles ”Om uträkning av omfång” där Tara Selter sitter fast i den 18 november. Men jag hann bli lite orolig. Jag kollade via mobilen min OneDrive och såg att dagens bild den 8 februari 2014 var på morsan. Hon käkade semla på konditori Fenix i Röstånga.

Efter att vi passerat den vackra fackverksbron över Gävundasjön ringde jag med lite darrande fingrar det gamla välkända numret 0435-91503. Borde jag vara i Röstånga och inte här i Gävunda. Levde morsan än? Vad har hänt med Ebba och Clara? Är dom inte födda? Att resa med Dalatrafik är ett kosmiskt äventyr.

Fast ”Numret användes inte. Kontrollera numret…” Morsan är troligen fortsatt död!

Chaufförens, Vargmannens och mina vägar skiljdes åt vid Vansbros gamla järnvägsstation. Stationshuset berättar om fornstora dar. Minns hur knockad jag blev när kom hit första gången 1987. Västerdalsbanan gick fortfarande. Järnvägsgatan var en levande affärsgata. Kiosken vid stationen hade ett imponerande utbud av porrtidningar exponerat i fönstret. Det var som att landa i en annan värld…

Jag knallade bort till Medborgarhuset för att se på biblioteket. Det var stängt för ombyggnad. Man skulle skapa nya utrymmen för ungdomar. I teatern pågick något slags repetition. En mamma satt på en stol utanför och hoppade i takt till musiken. Några gubbar satt och läste tidningar.

En resenär måste ha mat och jag hann precis köpa en raggmunk med fläsk innan restaurang Selin tog in trottoarprataren med lunchmenyn. Ingenting är perfekt – men det gick att äta. Kaffet däremot – det var evigt.

Mätt och nykissad började jag längta hem. Jag fick bråttom när jag såg att det gick en linje 121 mot Borlänge klockan 14.25. Tar man den till Djurås så bör man hinna byta till linje 250 som går gamla Leksandsvägen till Falun. Det är 13 minuters bytestid – det bör funka. 13 minuter krympte i verkligheten till en minut. Ingenting är perfekt. Men det gick.

Det går alltid på något vis. Det finns alltid en lösning. Det är inte evig. Den är inte perfekt. Men den och vi är. Vi lever. Vi andas.

Gott nog!