Att äntligen en dag få resa ett monument över det som skaver och är skevt

6 mars.
Måndag morgon. Vaknade tidigt. Alltför tidigt. Plirade mot rullgardinen och det sipprande ljuset från gatubelysningen. Överjaget greppade min hand och tillsammans stängde vi av de båda väckarklockorna i förtid.

Under den tid havregrynsgröten puttrade på glashällen betraktade jag skeptiskt mitt ansikte i badrumsspegeln. Jag lät rakborsten måla med breda drag av lödder över anletsdragen. Normalt är det just här det stora självbedrägeriet startar varje morgon.  I takt med att raklöddret täcker ansiktet börjar seendet selekteras. Det läggs liksom ett lager av självbedrägeriets skum över hela uppenbarelsen. Bedrägeriet det skimrar och döljer exakt så mycket av verkligheten att det blir uthärdligt att möta omgivningen och de artfränder som befolkar den.

Men inte idag. Idag kom ingivelsen att betrakta detta ansikte exakt såsom det är. Att äntligen få säga hej till dessa pormaskar Att inse att också de är en del av denna värld. Om de grå håren i näsborrarna sen är en del av guds skapelse eller en rent evolutionär företeelse kändes inte viktigt denna dag av insikt. Livet är skevt. Min självbild skaver. Jag vandrar runt bland mina felslagna förhoppningar. Det gör vi lite till mans – och kvinns. Och det är helt okej. Det är tillåtet!

I min bokhylla står denna bild av mormor. Det är de misslyckade fotografierna som visar oss sådana vi egentligen är. Vi duger bra exakt som vi är. Min mormor var inte perfekt. Det var inte min kärlek till henne heller. Men jag känner ännu hennes sträva händer mot min hud. Arbetets händer.

Så om jag nu ska resa ett monument. Ett enda. Då blir det detta.
En monumental termoskanna på ett campingbord.
En hattskrålla i bronserad marmor.
Ur högtalarna  sorlet från Socialdemokratiska kvinnoklubbens sommarutfärd till Bäckaskog .
Och doften? Polkagrisar och hederlig koskit.