Det var en eftermiddag för så där sex-sju år sedan. Jag satt på mitt dåvarande kontor på Borlänge busstation med utsikt över bussplanen där bussarna kom och gick. Destinationerna var många om än inte särskilt exotiska – Falun, Mockfjärd, Ludvika och Torsång. I väntsalen luktade det mänskliga möten och medhavd smörgås.
Udda telefonsamtal brukade kopplas till mig. Denna eftermiddag hördes en Yngve på svajig telefonledning från serviceboendet i Vansbro. Han hade ett varmt nåsmål och påstod sig vara släkt med den sista svenske generalkonsuln i Jerusalem. Först var det lite gnäll om bussar med dålig hydraulik och om hur det var på GDG. Så plötsligt växte en berättelse fram. Om ett liv som bussförare. Om en ålderdom som inte blev som det var tänkt. Om en kamp mot missbruk och ensamhet.
Sen började han en vindlande berättelse om sitt finaste minne från ett långt liv som busschaufför:
Det är dagen före julafton. Han kör en fullsatt buss från Vansbro järnvägsstation till Sälen. Västerdalarna sprakar av ett grönt norrsken. I höjd med Lima kyrka stannar Yngve bussen och fattar mikrofonen. ”Ikväll finns det inga tidtabeller.” Tillsammans bär de ut en ofärdig gammal kvinna och där i natten står de alla omfamnade av det stora gröna spraket. Vår telefonförbindelse flämtade till och Yngves röst tjocknade. Magin i hans berättelse fick tårarna att rinna längs mina kinder. Vi satt där och andades i var sin ände av telefontrådarna. Till sist kom det som en viskning: ”Orkar inte mer idag. Kan jag ringa igen?”
Ring Yngve sa jag. Han hörde aldrig av sig.
Jag väntar än.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 