Om valen Jonas och andra val

Jag har en skulptur av Åke Holm som står och samlar damm uppe på bokhyllan. ”Jona kastas i havet”. Egentligen är den ganska ful men det var min fars ögonsten. Någon gång ska den väl säljas men priset verkar aldrig bli det rätta.

Lite som den där Jona kan jag väl känna mig inför valresultaten ibland. Vi kastas liksom i tidens ocean och de där valen slukar oss. Jag tänker inte nämna några namn på amerikanska eller andra presidenter. De där presidenterna är liksom överallt även utan namns nämnande.

Det är även andra mer närliggande val som simmar i det den där oceanen. Populisternas stora kliv i dessa val får det att pyra i mina franska nerver. Men det finna inga alternativ till dessa demokratiska val och dessa demokratiska samtal. Fejknyheterna till trots är murarna ännu högre i kalifat eller meritokratier. Ondskan där ännu svartare.

Det finns alltid ett humanistiskt blåställ man kan dra på sig. Det finns alltid jobb att göra och det finns motargument. Ingenting är kört. Allt är möjligt. Jag vägrar tro något annat förrän den sista och definitiva muren är byggd och skaver min nästipp när jag pressas mot den. Till och med då kommer det finnas en springa genom vilken ljus och syre tränger. Kyrie eleison.

Jag minns min barndoms val. När föräldrarna tog på sig bästa kläderna. När flaggan var hissad och de vuxna stod i kö på Centralskolans skolgård i Svalöv. Jag sprang runt i den demokratiska yran. Allt var möjligt och vi tågade mot ljuset. Vi tågar än trots att ljuset fladdrar.

Fast egentligen får skulpturen mig att tänka jag på en annan val. En uppstoppad blåval på ett flak framför realskolan. Den luktade konstigt och jag betalade inträde. Naturligtvis har jag googlat och hittar berättelser om en blåval ”Jonas” som sägs ha trafikerat landets skolgårdar och samlingsplatser i början på sjuttiotalet.

Jag blir fundersam. Det måste väl vara honom jag minns. Hur många blåvalar drogs det annars runt i detta land?  Men jag minns mig så liten att det borde ha varit sextiotal. Jag minns det också som om att man fick gå in i valen. Men minnet är bedrägligt och om jag ska tro de bilder jag hittar på nätet så måste det där om valfiskens buk vara något jag läst om i den bibliska historien.

Det finns något mycket sorgesamt över denna döda val på transport runtom i vårt svenska folkhem. Om jag vore författare skulle jag skriva en roman om en man som kör omkring med en val på ett flak. Det är sextiotal. Det är Skåne. Det är djävligt dystert och sorgesamt. Det regnar och blåser men det finns kärlek och wienerbröden på konditorierna – i Hörby, i Perstorp och i Billesholm är precis så där underbart goda som de bara kunde vara där och då .

Jag ska göra romanen kontrafaktisk och humanismen kommer att segra. Överallt och hela tiden. I Ragga, i Pyongyang, i Aleppo och i Eslöv. Framförallt i Eslöv – där kommer fågel Fenix att resa sig. Gång på gång.

Ridå.