Mellanspel en lördagsmorgon

11 mars.

Det knastrar i vardagsrummet. Inte av brasa i kakelungnen utan av Cabalina som tuggar ben.  Lever ett ansträngande liv som hundvakt. Vaknade tidigt av att fanskapet stod vid min säng och tittade uppfordrande. Är inte van vid sådant men kom upp och ut i morgonsolen. Den spred gnistor i rimfrosten.

Hemkommen sitter jag och tittar på gamla bilder inför något jag tänker skriva om Söderto fästning och Karl Göran Persson. Det skyddsvärn mot kriget som han byggde och som tronar där mitt på den skånska slätten.

Fastnar i bilderna och tittar på en tidigare upplaga av det ansikte som just för tillfället fastnat vid mitt pannben. Så såg jag alltså ut i början på åttiotalet. Jag var ju nästan söt. Var tog drömmarna den killen hade vägen? Svek jag honom? Säkert! Var han lycklig? Knappast.

Hur är det med den nuvarande killen? Lycklig? Knappast men jag söker nycklarna till  den där förmågan ”att omfatta varje del av vår existens med kärlek”, då det enligt Tito Colliander är”en omöjlighet att bli varaktigt olycklig”.

Måste man verkligen omfatta varje del av existensen med kärlek? Det blir ett stålbad! Men man kan ju börja vidga ringarna och från och med nu omfattas även fasaden på det fula huset tvärs över gatan av min kärlek.

Det var lätt. Imorgon ska jag se hur mycket kärlek jag kan uppbåda för skoskav och felslagna förhoppningar.