Jag känner en stor tacksamhet över att få vandra här bland människorna. En fredagseftermiddag i Falun bjuder på en mångfald av skönhet, dumhet, klokhet och ögon som kisar mot solen. Jag satte mig på en bänk i solen på Holmtorget och blev alldeles vimmelkantig över alla de som trampar och trampat på denna jord. I denna exalterade sinnesstämning hamnade jag senare på Maestro Pizza & Kebab. Kebabtallrik är ett gräsänklingens privilegium.
Fram ur ryggsäcken kom boken ”Försvunna rökstugor”. Jag hyser i och för sig inget passionerat förhållande till dessa Finnmarkens rökstugor. Det var säkert fattigt, rökigt och jävligt. Fotografierna av skeva pörten berättar om fattigdom och umbäranden som jag inte riktigt kan föreställa mig. Matad med folkhemmets silversked som jag är.
Men platserna bar på namn som lockar fantasin: Sikkastorp, Pakkalamp, Norra Svastanen, Honkamakk och Lusketorp. Och människorna, människorna som skymtar där mellan raderna, svedjefinnarnas ättlingar: ”Mattila-Peken”, Anna Hansdotter Paalinen och Puskan Pekka. Det är små berättelser om magi och det underjordiska. Sjukdomar, olyckor och lömska mord. Berättelser om livet och smittkopssmittade öron som fick klippas bort med sax.
Ett öde fångar mig lite särskilt. Gustaf Johansson föddes 1855 i Hötjärn och växte upp med mor och bror i en bastu. Sina första byxor fick han när han fyllde 5 år. Hans mor dog när han fyllde 8 och han var så fäst vid henne att två karlar måste hindra honom att följa henne i kistan.
Han och brodern gick och tiggde i två år innan han blev bortauktionerad till hårda och snåla husbönder. Han blev gift och bodde i Gethöjden men stugan brann ner och familjen fick bo tre år i ladugården med jordgolv. Vid en olycka i hemmet vådasköt hans son sin syster till döds inne i köket. Något som tog sonen så hårt att han ett par år därefter tog sitt eget liv. Hustrun förolyckades också och dog i armarna på Gustaf. Av alla dessa olyckor plågades han så svårt att grannarna höll vakt över honom.
Han brottades med sin Gud men försonades på sin ålderdom. Lars Madsen skrev 1941 om honom: ”Han har lärt sig att acceptera. Vissheten och de tusen rynkorna och det levande sinnet därunder, gör att man kan se på hans ansikte länge, och inte se sig mätt. Jag fylls av en allt större en tacksamhet att en sådan människa finns till.”
En grannkvinna sa om Gustaf: ”Han är ovanlig, när han taler känner vi andre oss som tomme.” Nu talar han inte längre. Men funnits har han. Berättelserna om den svenska fattigdomen är inga fejkade nyheter. Liv har levts. Jag fylls av hopp och nåd när jag tänker på alla de som vandrat före, alla de som vandrar bredvid och de som vandrar efter i våra fotspår.
Nåd. Hopp. Tacksamhet. Så patetisk är jag.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 