Skokräm direkt ut burken

Vaknade med ett minne från Sigurd Lundkvist frisörsalong. Jag kan inte ha varit så gammal. Sigurd Lundkvist var en frisör av den gamla stammen. Det mest spännande med honom var att det var på gaveln till hans frisörsalong som Svalövs enda kondomautomat var placerad. Jag hoppas få återkomma till denna mytiska automat vid något annat tillfälle. Den var en syndens symbol men den representerade även drömmen om ett annat liv.

Sigurds salong låg i hörnet av Svalegatan och Kvarngatan. Han klippte Svalövs gubbar långt upp i ålderdomen och min far var en trogen kund. Även efter att farsan flyttat till Röstånga tog han Fiestan för att köra till Sigurd för att få det gråa rufset ansat. Varför han gjorde det ter sig lite obegripligt för Sigurd var ingen vidare frisör om man ska vara helt ärlig. Hans son Inge var lite bättre och aningen hippare. Inge hade egen salong längre ner på Svalegatan

Förmodligen var Sigurd billig och på slutet klippte han nog bara min far och ett gäng andra gamla gubbar. Sigurd dog i åttioårsåldern och förmodligen då fortfarande med saxen i hand. Själv flydde jag Sigurd så fort jag kunde. Jag ville vara hippare än det snagg han åstadkom och bytte till Inge så snart jag hade något att säga till om själv. Av den anledningen kan jag alltså inte ha varit så gammal när denna händelse inträffade.

Jag satt där i stolen och hade besvarat de sedvanliga frågorna om hur min far och farfar mådde. Sigurd frågade aldrig om frisyren. Den var snagg. Frisörpappret var placerat runt kragen och Sigurd stod med sin sax i handen. Då kom en av Svalövs mer notoriska alkoholister in i salongen. Jag rotar efter hans namn i mitt minne. Hansson eller Jönsson – det är borta. Jag har också mycket svaga minnen av denne namnlöse mans utseende. Jag minns en stor röd näsa men det är säkert en efterhandskonstruktion.

Sigurd plockade fram en slant ur kassalådan och sade några vänliga ord. Hansson eller Jönsson lommade i väg till dörrklockans plingande. De meningar som följde minns jag däremot kristallklart: ”Det är synd om honom. Han är så begiven på sprit att han äter skokrämen direkt ur burken.” Detta slog ner som en bomb i mitt unga sinne. Det var bara för jävligt och var det ens möjligt. Mitt förhållande till livet blev aldrig sig likt efter detta.  Kunde man vara så långt sjunken att man åt skokräm? Chokladmoussen fick efter detta en annan innebörd och jag insåg att livet även innehöll bråddjupt mörker.

Åren går och man stelnar liksom och får årsringar. Blir gråare och med ögonbryn som måste ansas. Det hade nog Sigurd fixat.  Öronen växer och den själ som flämtar längst där inne får förhårdnader. Man blir som en bild av sina förutfattade meningar och förställningar. Men jag vill peta bort allt det där döda. Vill skala av mig lager efter lager. Vill mjuka upp och badda rent. Vill bli reducerad till ett rött hjärta öppet för mänsklighetens utandningar och brus.

Detta går naturligtvis inte. Kommer aldrig att lyckas. Nederlag efter nederlag. Men det är ju liksom det som är meningen. Som är själva livet. Den dagen gubben sitter nöjd – då är hans själ förlorad. Peta på fanskapet. Skaka om och ruska tag. Peta där det gör mest ont. Det finns ett bråddjupt mörker där ute. Man måste se det också. Om man inte kan stirra rakt in i svärtan utan att blinka då lever man inte fullt ut.

Moral kan även läras ut på en frisörsalong.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s