”Varför har du inte svarat på mina meddelanden?” Hans röst färgades av en stor bitterhet. Han ansträngde sig nog men känslorna var sköra och knivskarpa på en och samma gång.
23 mars.
Störningskonferens i två dagar hos Samtrafiken. Digital transformering och brutna förbindelser i kollektivtrafiken. Detta går att transformera även till våra egna liv. Förbindelser bryts och störningarna tar sin boning mitt ibland oss.
Hade några timmar till tåget och satte mig först vid Stadshuset. Vårsolen sken blekt på mig och de två tanter som konverserade bredvid. Blundade och lät min själ flyta iväg till ljudet av tanternas vardagligheter och turisternas sorl. Ett tag så var jag bara ett med det.
Men som den brukar hann rastlösheten slutligen fatt mig och jag sögs in i Drottninggatans malström. Köpte en bok på NK – Stewe Claesons resedagbok: Snön faller i Cochise County. Ville läsa och anteckna och drogs mot Kulturhuset. Biblioteket var stängt för restaurering men jag hittade en plats i en rätt obekväm soffmöbel.
I fonden fanns Hötorgsskraporna och i motljuset passerade mänskligheten. Detta kan bli lite för mycket för en landsortsbo. Man hakar fast i så många samtal. Man är för skör för alla dessa intryck. Ett sällskap romer hade samlats i foajén. Jag lyssnade på brottstycken av ett mobilsamtal: ”jag har en kudde. Den är av dun. Jag har ett täcke. Ja, det har jag. Jag har en plastmadrass. Jag har det. Men det är som en öken på det där jävla hårda golvet.”
Jag började anteckna i den anteckningsbok jag fått med mig på resan. En sådan där billig kinesisk som nog är köpt på ICA. Det kommer ur min mors kvarlåtenskap. Plötsligt kan det mitt i boken stå något med en darrig handstil: ”14/3 Stehag Sydvatten, 11 april Världs…(oläsligt) Skrylle 13:30” Anteckningar från Parkinsonföreningens möten i Eslöv. Anteckningar som fyller mitt hjärta med både stort vemod och stor kärlek. Pennan jag hittade i min väska var en sprucken reklampenna. Först gick den hyfsat att skriva med men sprickan vidgades och med den problemen.
Sen kom han. Mannen med de obesvarade meddelandena. Han fick äntligen telefonkontakt med sonen. Men det var väldigt strävt. Jag rös som av ljudet av krita mot griffel. ”Kan vi träffas? Varför? Jag skulle bara vilja ha lite social kontakt? Inte det? Hur är det med dig egentligen? Kan vi inte prata på telefon? Jag skulle vilja säga några saker till dig. När? Om en månad, om ett år.” Samtalet dog. Den äldre mannen satt alldeles tyst. Han andades så djupt att jag automatiskt föll in i hans rytm.
Vi satt alldeles stilla. Det kändes som länge. Skulle jag säga något? Skulle jag klappa honom på armen? Jag kom mig inte för. Hann inte innan han reste sig och försvann. Kvar fanns bara som en rök av sorg som svepte in hela den obekväma soffmöbeln. Utanför fönstren var det sol över Sergels torg och där satt jag. Liksom alldeles tömd. Jag räddades till sans av en förskoleklass där alla barn hade mycket färgglada mössor. Livet fanns i dessa mössor och skratten som bodde i dom.
Jag reste mig och gick ut ur Kulturhuset. På Sergels Torg spelade ett ”hallelujagäng” mycket hög musik ur en skrällig högtalare. ”Helig! Helig! Helig!” – så mycket kunde jag höra ur refrängen men vad kom det sen? ”Gud är besegrad” Det kunde väl i alla fall inte stämma. Jag stod kvar en bra stund men lyckades aldrig exakt reda ut vad som följde dessa Helig! Bestämde mig för att detta trots allt inte var så viktigt. Gick raskt över Hamngatan och in på Åhlens. Där köpte jag en ny penna.
En fungerande penna måste man ha! Hur ska man annars kunna föra sina anteckningar om människan obotliga ensamhet och om kärlekens trots allt och mirakel.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 