Vårt konsumtionsbegär fortplantar sig som ringar på vattnet. När plumset av den sten som är mat för dagen och tak över huvudet fortplantat sig tillräckligt långt bort i ankdammen så hamnar vi i funderingar om skillnader i grävlingsborstens kvalitet på rakborsten. Jag vet – jag har varit där.
Inköpets tillfredsställelse och den fina kartongen värmer som de där alldeles nypinkade byxorna. Men i den efterföljande vardagen står man sen där med sitt lödder på kinderna och drömmer om något annat. Nog doftar väl Acqua di Parma så mycket bättre än den flaska L’Occitane som plockades i distraktion från hyllan i taxfreeshopen. Nog finns det fler vattenringar. Mer lycka.
För det lilla barnet är dagen mycket lång – närmast oändlig. I medelåldern flyger de förbi. Det är knappt att man hinner ta fast dem i svansen där de rinner mellan fingrarna. Men man åldras och snart är jag i den ålder där farten avtar igen. De dagar som är kvar blir allt färre. Deras relativa längd ökar. Den sista dagen är nog också i det närmaste oändlig. Måtte den dröja – men den dagen kommer.
Så var gör man när vårsolen lyser? Hur funderar man kring livet och lyckan? Svaren på livets frågor är både individuella och allmängiltiga. De flätas samman precis som vi människor flätas samman. Ingenting är absolut sanning men ändå så finns det något grundläggande. En inre mening. Bor den i själen?
Ett svar, dagens svar, är att man kompar ut från jobbet. Man tar bussen och hämtar upp barn och barnbarn och far till stan. Man äter lunch och man går och gungar. När man är elva månader är gunga bland det bästa man kan göra en alldeles oändlig vårdag. När man är 58 år är man nästan beredd att hålla med.
Att gunga ett barn är en av de absolut sista vattenringarna. En sista krusning innan vattnet lägger sig alldeles stilla. Våren har kommit!
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 