Vackra resor gjorda med en trampsymaskin

Plötsligt hör jag det rytmiska ljudet av min mormors trampsymaskin. Jag tror den var av märket Husqvarna. Trampsymaskinen tog mig från kontinent till kontinent på min resa mellan alla de där fantasieggande prickarna i den gamla atlasen.

Ljudet kommer till mig när jag skriver ner ett boktips. Redaktören för Vagabond, Per J Andersson, har skrivit en bok: ”För den som reser är världen vacker.” I boken ska han ”vrida och vända på resandet som företeelse.” Resandet tål förvisso att vridas och vändas på.

Min första farkost var denna mormors symaskin. Jag satt på en pall med atlasen i knät. För kort i rocken för att ha kartan på sybordet. Resorna startade när trampan gick och hjulet snurrade. Jag lekte inte flygplan eller fartyg. Det var liksom symaskinen som var själva transportmedlet. I början kunde jag inte läsa ortsnamnen i atlasen. Jag for från fantasibild till fantasibild. Så småningom kunde jag bokstavera BRATISLAVA, TANANARIVE, SYDNEY… Resmålen var lika exotiska som namnen på radiobandet till den gamla radioapparaten av märket Grundig.

Det mest fascinerande var nog att det bodde människor på varenda prick i den där kartboken. I RABAT till exempel – hur såg det ut där. Att världen var så stor och att det bodde människor precis överallt! Till och med i öknen fanns det prickar. Jag som tyckte att Malmö låg i ett dimmigt fjärran. Visserligen hade jag en faster som bodde på Kärleksgatan där. Men det lät liksom inte riktigt seriöst.

Alla dessa prickar. Ett myller av människor som var precis som jag. Människor som åt, sov och kissade. Till och med kungen kissade hade jag förstått. Osannolikt men de sa så.  På denna trampsymaskin reste jag mycket länge. Kanske lite för länge. Som ensambarn hade jag inga syskon som kunde idiotförklara mig.  Hade jag en Husqvarna här nu skulle jag nog trampa några varv i smyg. Fast nuförtiden kan jag lägga atlasen på sybordet och ändå nå ner till trampan.

Idag har jag rest I verkligheten. Jag har varit I Malmö. Jag har varit I Rom. Fast fortfarande fascineras jag av kartor. Av prickarna och att det nästan överallt bor människor. Men jag har lärt mig att prickarna inte varar för evigt. Kartorna ritas om hela tiden. I Finnmarkerna och i Norrlands inland är prickarna på reträtt. Ibland återstår bara namn på den topografiska kartan som endast de mest inbitna hembygdsforskarna har nyckeln till. Det kallas visst utveckling.

Jag läser en bok om Hebriderna. Där försvann befolkningen på platser med namn som Leac, Inver and Glame och Doiredomhain på bara 20 år under 1800-talet. Godsägarna ville ha betesmarker och jaktmarker med hjortar och fasaner. De köpte upp marken och invånarna spreds till Skye, Australien eller Kanada. Världen förändras och idag sprängs prickar i luften i Syrien. Prickar töms på människor i Jemen och Darfur.  Men de samlas till nya. Prickarna myllrar av människor. Människor som sover, äter och kissar. Precis som jag, som du och som kungen.

Det kan vara vackert att resa både i fantasin och i verkligheten. Men vackrast är människorna. Det är dom som gör mödan värd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s