En man med gener från Backaryd

Jag träffade min biologiska morfar sent i livet och han hade då tagit stora kliv in i demensen. Han hade jobbat som inseminatör vilket jag tyckte var lustigt och han log vackert. Hans fru hette Lydia och hon sjöng andliga sånger till mandolinackompanjemang. De hade en tavla med en stor änglakör över soffan. Sådant fanns inte i mitt hem.

Han hette Carl Flygare och jag minns hans begravning i Backaryds kyrka. Solen sken när vi steg ut ur den vackra träkyrkan. Kistan bars av fyra man och den sänktes i jordens mörker. Det var ett rätt knotigt gäng där på kyrkbacken. Jordens och skogens folk. Det luktade malkulor om de svarta kostymerna. Prästen öste jord. En liten knotig gubbe, som kunde varit täljd av Döderhultaren, stegade fram. Han ställde sig framför gropen med mössan i hand. Berättade om vänskap och strävsamhet. Sorgen över den jag inte känt växte till en klump i halsen.

Minnet av släktingarna vid begravningskaffet är suddiga – men jag minns några som berättade att de åkte in till Backaryd på lördagarna. Där satte de sig vid fönstret på konditoriet och tittade på folk och på resten av världen. Idag är det ingen som sitter på konditori i Backaryd – ett samhälle som skrumpnat i urbaniseringens och globaliserings tid.

Jag är en enkel man. En ättling till en inseminatör och med några gener från Backaryd. Jag tycker också om att titta på världen genom konditoriernas fönster. Märkvärdigare än så är jag inte. Jag förväntar mig inte mänsklighetens kärlek. Men ibland drömmer jag om att någon liten gubbe eller gumma ska tycka att det är mödan värt att ta av sig hatten och böja sitt huvud även vid min grav. Inget märkvärdigt. Bara några kärleksfulla ord.

Han var bra som han var. Amen.