Berndt, fusket och en röd pall i galon

Berndt svarar aldrig på mina mejl. Jag har googlat och nuförtiden är han rektor någonstans i Sydsverige. Jag har sett bilder som sägs vara han. Dom visar en gubbe som jag inte känner igen. Jag har provat att kontakta honom några gånger. Bara för att säga hallå sådär i största allmänhet. Jag har inte alls varit otrevlig. Jag har snarare kliat honom lite på ryggen. Sagt att jag beundrade honom för att han var suverän att berätta handlingarna i de filmer han sett. Hans version av ”Trinity – klipper till igen” var mycket bättre än den jag såg som matiné på Palladium. Jag tror jag vet varför han inte svarar. Jag tror det beror på den lögn vi bär tillsammans. Fusket som innebar att vi vann varsin sexkantig pall klädd i röd galon.

Bilden är från 2010. Då rensar vi mina föräldrars hus i Röstånga. Jag håller i flaggan som tillhörde scoutpatrullen Björnen. Flaggan är på väg till återvinningscentralen i Ljungbyhed. Den röda pallen i galon gick samma väg. Må den brinna denna skammens röda pall. Patrullen Björnen det var jag, Anders, Ingvar och Sven med det stora krulliga svarta håret. Håret som flickorna tyckte om att köra sina fingrar igenom. Det var inga flickor som trängtade efter mitt hår. Det var så livet var. Mestadels besvikelser och avsaknad av hårrufs.

Hur vi hamnade i Nykterhetsrörelsen Scoutförbund minns jag inte riktigt. En tjock gubbe som kallades Fridde höll mötena i en källarlokal till ett av hyreshusen på Kvarngatan. Där satt vi utan ljus och luft och tog olika slags märken.  Jag minns ”knopar”, ”yxa och såg” och något om kast med livlina. Där fick vi också veta allt om tobakens och alkoholens förbannelser. En nyttig information för där och då uppövade jag min förmåga till selektivt lyssnade.

Från första början var vi några fler, men de som bara var ett uns smartare eller coolare än oss droppade av. Till sist återstod bara patrullen Björnen. Men till avdelningen Söderåsen hörde även en patrull i Kågeröd och den helt anarkistiska patrullen från Rönneholm. Rönneholm var ett behandlingshem för ”utvecklingsstörda”. Hajkerna med dom var obeskrivligt underbara. Vi fes ikapp och de vindskydd vi byggde tillsammans lyckades vid något enstaka tillfälle stå upprätta en hel natt.

Jag lärde känna Berndt på dessa gemensamma hajker. Jag var även vid något tillfälle hemma hos honom. Han far var den första man jag sett med peruk. Jag tyckte pappan var lite konstig men det hade tydligen något att göra med upplevelser han haft under andra världskriget. Sådant visste jag mycket lite om. Min morfar hade legat på vakt på Ven och det hade varit kallt och jävligt. Men Berndts far bar på något mycket mörkare.

Mitt uttåg ur Nykterhetsrörelsen Scoutförbund startade med en serie frågetävlingar. De olika avdelningarna i Skåne möttes i frågesport. Det var Berndt och jag som representerade Söderåsen. Vi vann utslagstävlingar i Hässleholm och andra skånska metropoler. Vi gick till den stora finalen mot Malmö. De som tävlade för Malmö var mycket äldre än Berndt och mig och de var garanterat oslagbara. Berndt och jag var femton och malmöiterna var säkert sjutton-arton år. Men Berndt och jag var allmänbildade och hade tvålat till äldre scouter på väg till finalen. Fast Malmö är ju alltid Malmö.

Det var Fridde som körde oss till finalen i sin Amazon.  En bit på väg slängde han ett kuvert till oss som satt i baksätet. Jag minns fortfarande hur det där bruna kuvertet kändes mot mina fingrar.  Det innehöll finalens frågor och alla de rätta svaren. Jag minns inte alla frågorna men en var ”Vilken är den vanligaste hönsrasen i Sverige? Svar = Leghorn”. Hur Fridde fått frågorna vet jag inte. Men i samma ögonblick jag läste detta så hatade jag honom. Varför gjorde han oss detta? Detta var ju fusk! Jag läste frågorna med blossande kinder. Det mesta kunde jag väl men jag memorerade vartenda jävla svar. Så mycket med scoutmoral hade detta inte att göra – åtminstone inte min. Förmodligen tyckte Fridde att det var orättvist att de andra var äldre än oss  – men vad skulle vi småpojkar göra med detta?

Jag minns lokalen i Malmö som i dimma. Malmölaget i prydliga scoutskjortor. En liten publik i lokalen. Vi vann. I protest svarade vi snabbt och rätt på varenda jävla fråga. Jag minns blickarna och mumlet om fusk efteråt. Jag bet ihop och vi var i vår bubbla. Första priset var en ful jävla sexkantig pall i röd galon. Var detta priset för ett svek och ett fusk? På hemvägen var Fridde surmulen och muttrade om att vi ju inte behövt haft alla rätt. Berndt och jag teg. Detta var mitt sista framträdande i scoutuniform med sölja och scouthalsduk. Berndt och jag kom ifrån varandra. Kvar fanns bara den satans pallen som mor vilade fötterna på när hon såg på TV. Nu har pallen brunnit och Fridde måste vara död. Kvar finns jag, Berndt och tystnaden. Nåväl, jag lärde mig vad en lögn var. Det var inte den första och definitivt inte den sista. Men det var den värsta i mitt dåvarande femtonåriga liv. Fan ta Fridde för att han gjorde oss detta.

Om några år ska jag göra att nytt försök med Berndt.  Det skulle vara kul att höra honom berätta handlingen i en cowboyfilm – åtminstone en gång till i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s