Om Nyhavn, farmor och skitiga danskar

Min farmor Anna hade bara varit i Danmark en gång. ”Aldrig mer”, sa hon och skakade på huvudet när ämnet kom upp.  Hon blev så upprörd när hon tänkte på danskarna att hon fick tända en mentolcigarett. Med den i handen ställde hon sig sen på sitt karaktäristiska sätt vid dörrkarmen mot vilken hon kliade ryggen – livstycket satt ofta för hårt och skavde. ”Danskarna dom var skitiga och fulla och hela Danmark var mögigt”, sa hon. Farmor var överhuvudtaget inte mycket för att resa. Hennes favoritresa var med bil de få kilometerna till Högestorp där hennes föräldrahem hade legat. Vi brukade stanna vid en åker. Hon pekade rakt ut på den och sa: ”Där låg huset”. Nästan varje gång berättade hon också om julorkanen 1902. De var nio syskon som hon påstod hade legat på vinden och hjälpt till att hålla fast taket.  Hon var yngst och bara sex år men den stormen följde henne i graven.

Farmors ovilja mot danskar var lite besvärlig eftersom vi helt tappade kontakten med farfars danska släktingar. Farfar Alfred var född på södra Själland. I hans fackföreningsbok står ”Källby Danmark”. Någon sådan ort hittar jag inte. Däremot finns det ett Kalby som ligger just på södra Själland. När jag väljer satellitbild i Google maps verkar Kalby vara en utpräglad lantbruksbygd. Det finns inte någon centralort men gårdarna är stora. Alfred föddes den 10 augusti 1892 av svenska föräldrar men jag vet ingenting om dem. De var säkert lantarbetare och precis som föräldrarna till Pelle Erövraren hade de flytt den svenska fattigdomen för att ta arbete i Danmark. Det finns ingen anledning att tro att deras liv var lättare än det lantarbetarna i Bornholm hade i böckerna och filmen om Pelle. Det var säkert ett jävla slit för usel lön.

Alfred hade en syster i Köpenhamn. Henne hade de hälsat på en gång och som sagt sen ”aldrig mer”. Han hade även en bror som bodde i Sverige men honom träffade jag aldrig. Överhuvudtaget var hans släkt helt anonym. Det var farmors släkt man träffade. Med ett undantag. Det fanns en kalaskokerska som hette Asta Löfqvist. En liten rund kvinna som jag fick hälsa på i immiga kök vid några tillfällen. Jag minns att hennes händer var blöta och varma. Asta var pappas kusin så hon bör har varit den där broderns dotter. Dessutom fanns det en familj som bodde på Billeberga hed. De hade 10 barn och var enligt hörsägen också släkt med min farfar.

Det som fick min farmor att tycka så illa om danskarna var nog själva landstigningen i Nyhavn. Det var där båten från Malmö hade landat. Steget från ”Verkstadhusen” (arbetarbostäderna som tillhörde Christian Bergs elektriska) i Svalöv till Nyhavn i Köpenhamn blev för stort. För henne som var van vid tanter, brygghus och kaffepannor blev åsynen av tatuerare, fulla sjöman och fallna kvinnor bara för mycket . Jag tänker på Anna när jag läser antologin ”Med Jolo till Köpenhamn”. Nyhavn har en fascinerande historia. Det var längesedan jag var där och jag har hört att det idag mest är fashionabla restauranger där det tidigare låg simmiga sjömanskrogar.

Nyhavn anlades i slutet av 1600-talet och var en kunglig skapelse. Det närmaste Amsterdam vi kommer i Skandinavien. Läs Jolo för att få hela den fascinerande historien. Det Nyhavn jag minns är sjuttitalets och det tidiga åttiotalets. Tatuerarna och sjömanskrogarna fanns kvar då. Många var fulla och både män och kvinnor var lite ”kantstötta” om man säger så. Men det fanns samtidigt en varm och mänsklig stämning. Gubbar tilläts sova vid borden. Flamsiga kvinnor sågs med överseende. Slagsmålen var mest på skoj och den brottslighet det talades om såg jag aldrig. Nyhavn var stället man fördrev de sista timmarna innan flygbåtarna började gå. Det var tillåtet att sitta med en Hof på ”Skipperkroen” och småsova till klockan fem på morgonen. Det var okej.

Jolos texter väcker minnen av dålig musik, baksmälla och unkna dofter från kanalen. Jag minns människor av alla möjliga fasoner. Allt är lite disigt i mitt minne och visst var jag nog lite packad ibland. Men så farligt var det inte. Det var nog trötthet mest och jag kom med flygbåten. Disigheten beror nog snarare på att åren gått och att samhället är ett helt annat. Man ska inte vara nostalgisk över mänskligt elände. Men jag kan bli lite sorgsen över att allt detta har gått i graven. Att dofter, stämningar, ljud och människor aldrig kommer att bli de samma igen. Det Nyhavn jag drack min Hof i kommer aldrig tillbaka. Det fanns något som var mycket mänskligt där. Sjavigheten var tillåten och accepterad. Jag förbannar att jag inte skrev ner allt det jag såg och upplevde där. Att jag inte fotograferade!  Fast det är så man lever –  i nuet och helt ovetande om att det man upplever just nu kommer att vara disiga minnen imorgon.

Nåja. Det är så det är att leva. Men en sak är jag helt säker på: Anna hade fel. Danskarna är bra. Dom är som vi – men lite danskare då förstås. Hvergang!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s