Jag tänker på det där med att födas. Spermien som tränger in i ägget. Den där livmodern där cellerna delas och där man växer. En liten illbatting som ska möta världen. Vad kan hen hjälpa om pappa är IS-krigare eller medlem i Nordiska Motståndsrörelsen. Om mamma jobbar med media eller syr våra skjortor i Bangladesh. Vi föds som resultatet av passionerad kärlek, på rutin eller som en följd av våld. Så är det. Det är livet och som ett knyte läggs vi på en mage. Bärs i händer. Jag hade turen att födas där jag gjorde. Passionerat var det nog inte men händerna var varma. Jag var ett kärl som fylldes med skånsk mylla.
Jag har beställt en resa till Röstånga och Landskrona i mitten på maj. Det är återträff för övermogna medelålders naturvetare som tog studenten för fyrtio år sedan. Det har väl sin lockelse att se grått hår och putande magar men mitt syfte är ett annat. Att få vandra bokskogens stigar. Att få lägga en blomma i en minneslund. Att få andas vindar med stänk av salt. Jag kommer att tänka på en resa jag gjorde för ganska exakt två år sedan. Även det en resa till grönska och minneslundar. Livmodern hade till slut tappat sitt blod. Det var en resa till den andra ändan av livstråden. En resa till döden. Då skrev jag så här:
Man stiger på tåget i Borlänge. Bergslagen svischar förbi med sin ödslighet och sin grönska. Bergslagen är på gott och ont. I Mjölby byter man tåg och väljer från Järnvägscaféets lugubra meny. Väljer mellan ”pulled pork burgare” och smörgås med ost och skinka. Man väljer det senare – halva priset och man vet att den garanterat är tråkig och intetsägande. Man söker det intetsägande. Man är svensk och man har sorg. Man tar inga risker. En utländsk man kommer in och ber om ett glas vatten. Möjligen lite osvenskt men han får det. Kvinnan bakom disken är alldeles underbart ointresserad. Man skulle vilja sträcka sig över disken och kyssa henne. Men man gör inte sådant. Man har sorg.
Tåget rullar mot Skåne genom en natur som fullständigt löddrar av grönska. I Lund stiger man av. Två romska dragspelare skapar kakofoniska stereoeffekter från var sin sida av stationsområdet. Man köper en stor jävla flaska Tallisker på systemet. Inte för att man vill supa bort skallen men för att möjligheten ska finnas. Man vill ha alla möjligheter och man inväntar ett pågatåg som kommer i korrekt tid. Tåget kryllar av liv. Stora delar av livet stiger av i Stehag. Delar av livet, skolungar mest, kryllar på buss linje 518. Man känner igen en del för man har åkt här förut och man sitter bredvid en liten flicka med en mycket stor gul ryggsäck.
I Röstånga stiger man av. Man känner att det svindlar en sekund. Bara en sekund. Man är svensk och man svindlar inte i onödan. Man vandrar med osäkra steg mot en lägenhet man vet är tom. Ett ställe där någon fallit ihop i badrummet. Man vet inte hur det ser ut. Man tror åtminstone att liket är svept och borta. Ingen har meddelat något annat. Allt annat vore osvenskt. Man möter några tanter som sitter i solen och som beklagar sorgen. De har sett ambulanser och de har hört. Man drar ett tungt undantag.
JAG öppnar dörren. Sätter väskorna i hallen och trevar sakta med blicken. Här har städats. Den svenska hemvården kan man lita på. Jag älskar den. Jag älskar dem allihopa – till och med den där tafatta gubben från Billesholm. Gubbe och gubbe. Han är väl i min ålder. Jag ser spår. Jag ser smulor av kakor och smulor av ett liv. Jag öppnar altandörren. Där ligger krattan som på lit de parade. Jag spricker upp i ett leende. Ett äreminne över en som älskade att luka rabatterna. Vila i frid och måtte det finnas ogräs i himlen eller i de kvantfysiska dimensionerna – eller vad det nu är som finns där bortom.
Bortom det vi har här. Vi som lever.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 