En motståndsficka

Buss 518 är balsam för själen. Svettig, förvirrad och tågförsenad ankommer man Stehag. Då står den där – den gula bussen som tar en till Röstånga via Stockamöllan och Billinge. Ibland låtsas jag att jag sitter på postdiligensen mellan Höör och Klippan. Den gick bitvis samma sträcka och det var på grund av den som det 1647 byggdes en gästgivargård i Röstånga. Detta gästgiveri har flyttats och brunnit ett antal gånger. Den nuvarande huvudbyggnaden är ritad av arkitekten Frans Ekelund och invigd 1909. I hans olika hus har jag druckit öl och käkat mat flera gånger. Hotell Savoy i Malmö mittemot Centralstationen är en av hans andra pärlor i jugendstil.

Som sagt, linje 518, är den busslinje där jag lärt mig allra mest om livet. Jag åker den alltid med vidöppna sinnen. Det är min transithall mellan det Skåne där jag har mina rötter och det Dalarna där jag har mitt lövverk. På linje 518 har jag diskuterat montenegrinsk historia, avhört olyckliga kärlekshistorier och sett ny kärlek spira. Jag har lärt mig vilka spritsorter alkoholisterna föredrar och denna gång lärde jag mig mycket om tatueringar. Föraren som var i min ålder hade en yngre bekant längst fram i bussen. Ynglingen visade och berättade om alla sina tatueringar. Vi fick veta vad de kostat. Det finns en jävligt billig tatuerare i Eslöv som varit lärling sedan 2008 (?). Han gör tydligen bra grejer. Av det killen visade upp vet jag inte om jag är beredd att hålla med fullt ut – det var någon pinuppa på vaden som var sådär. Som tur var visade inte föraren upp den tatueringen han hade på ryggen. Men vi fick veta hur ont det gjorde. Men nuförtiden finns det visst bedövningssprej.

Röstånga gästgivargård är inget ställe som man ger toppbetyg på TripAdvisor. Jag kan se framför mig hur världsvana resenärer fnyser och frustar åt service och standard. Betjäningen känns ibland som den på ett rumänskt turisthotell på sjuttiotalet. Sånt ger jag högsta betyg.  Jag fick vänta 30 minuter på att bli incheckad.  Men de slitna lädersofforna var sköna. Jag fick sitta i fred och fundera på den partiledarkonferens som Tage Erlander höll i Röstånga 1954. Clement Attlee var en av gästerna. Det var han som blev premiärminister 1945 efter kriget och som byggde upp det engelska välfärdssystemet. Kanske satt Attlee i just denna spruckna soffa och rökte sin pipa. Med honom skulle jag velat sitta och snacka över en pint. Kunde vara kul att höra med honom varför allt blivit som det blivit. Vart alla förhoppningar tagit vägen?

Det var en hög ljudnivå i matsalen.  Det var en hoper lärare som hade konferens. De fyllnade till framemot kvällskröken och örlade runt en del i korridoren. Örla kan de säkert behöva om man ska tro på mediernas beskrivning av hur jävligt de har det i sin vardag. Dagen efter hörde jag genom de öppna dörrarna till konferenssalen att ”de skulle arbeta tillsammans” med ”målstyrning” och andra floskler som gjorde mig varm i hjärtat. Det är precis så konferenser ska vara – fylleslag och floskler. Sveriges lärarkår står väl rustade inför framtiden.

Det var varmt i mitt rum och det fönster som gick att öppna ledde mot en glasad innergård där man kunde lufttorkat skinka om man nu haft någon sådan med sig.  På teven kunde man se kanal 1, 2 och 4 och en fråga om trådlöst nätverk framkallade ett nervöst fniss. Frukost serverades mellan klockan sju och tio. När jag kom ner klockan nio var den inplockad och matsalen under dammsugning. Men den egyptiska kocken fixade dock fram två stora tallrikar. En med ett berg av bacon och äggröra och en fylld av skivade tomater. Kaffet var gott men kallt. Jag avnjöt mitt bacon till en högljudd dammsugare. Flickan som förde den framåt log så vänligt varje gång hon passerade. Vem kan låta bli att älska sådant?

Kocken checkade ut mig. Han bodde i Malmö men sov tydligen i ett rum i källaren de dagar han jobbade. Våren hade varit kall och det hade varit lite tufft och knappt med gäster. Jag lovade att jag skulle komma tillbaka. Jag kommer tillbaka – för vem kan motstå en blandning av kitsch och kultur. Vem kan motstå att få vänta i 30 minuter för att sen bli hälsad med ”dig känner jag igen, du var här för två år sedan”. Världen behöver motståndsfickor. Där världen står till. Där man kan klappa en bokstam och tänka att den kanske Tage Danielsson också klappat när han satt och skrev revyer här i Röstånga.

Men riktigt still har inte världen stått trots allt. En liten syrisk flicka som bor i ett annex, som används till flyktingboende, springer fram och tillbaka med guppande hästsvans. Varje gång hon passerar stannar hon framför mig. Ser mig rakt i ögonen, skrattar och säger ”hej”. Traditioner och små flickors leenden får mig alltid att vilja återvända. Sen må leendena tillhöra barnbarn eller syriska flyktingar. Vi är alla delar av samma rotsystem. Måtte denna mänsklighet växa sig stor och ståtlig. Rakt upp mot himlen som den väldiga blodboken på vägen mot Röstånga busstation.

Till humanismen och Röstånga busstation. Dit kommer man alltid – förr eller senare.