Högersläggor och den första klunken öl

Krister Bryggare hade en fruktad högerslägga från nio meter. Han var inte lika fruktad när det gällde bollplacering men han drog alltid till med full kraft. Rätt ofta gick bollen också in. Krister Bryggare var en av handbollsklubben GK Panterns storskyttar. Nu ska inte detta handla om handboll hur gärna jag än vill berätta om Kurt Larssons finurliga linjespel och Strands suveräna målvaktspel. Strand var för övrigt alldeles för bra för Pantern. Jag var med när han värvades. Det var far och jag som åkte till Landskrona och hälsade på hos hans föräldrar. Han köptes för bingopengar. Strand var lite strulig och hade problem med spriten. Därför gjorde han sig omöjlig i storklubbarna och fick harva längre ner i seriesystemet.  Jag minns honom som en snäll kille som brydde sig om mig. I egenskap av lagledarens son var jag maskot för laget. På lagbilder från den tiden står jag där – antingen framför eller till hälften gömd bakom en stolpe. En knubbig gosse med ett flin på läpparna. Jag kan berätta mer om handboll en annan gång. Det är meningen att detta ska handla om öl.

Så här på årets första dag med verklig smak av sommar blir man sugen på just öl. Krister Bryggare är med i denna berättelse för det var han som levererade den första öl jag drack i mitt liv. Krister körde ”drickabilen” och varje fredag var det leverans. Vi hade en stående beställning på två stora Coca-Cola (66 cl) och fyra fruktsoda. En back med öl beställdes vid behov. Det var antingen Three Towns eller Pripps Blå.  Öl dracks vid söndagsmiddagar eller vid gräsklippning. Efter förrättat värv med gräsklipparen skulle min far alltid ta en kall öl. Han drack direkt ur flaskan. Det var då och där jag fick mina första klunkar. Han räckte över flaskan och jag fyllde munnen. Solen var stekande, pannan var svettig och det låg en stark doft av nyklippt gräs. Den svalkande kylan och den bittra beskan blev till metaforer i min mun (långt innan jag fattade vad det var). Metaforer för de möjligheter som fanns gömda någonstans långt bortom den lilla byns relativa tristess. Det var det vuxna livet som skvalpade där i min munhåla. Det var inte alldeles gott men det fanns något bortom beskan. En sötma som jag inte återfann förrän i mina första tungkyssar. De smakade säkert öl de också men det är en helt annan historia.

Jag har nyss läst om Philippe Delerms: ”Den första klunken öl och andra små njutningar”. Han tycker bara att det är den första klunken ur glaset som räknas. ”Det börjar långt innan den slinker ner. Redan det porlande guldet mot läpparna, en friskhet som späs på av skummet, sedan rinner sakta över gommen en lycka silad genom beskhet.”  Men han tycker att det är en bitter lycka. Resten av ölen dricker man ”för att glömma första klunken.” Fullt så enkelt tycker jag nog inte att det är. Ölen räcker längre än så. Men jag förstår av texten att han dricker lager och enligt min smak räcker den inte lika länge som en stout eller imperial pale ale. Det där med öl har ju för övrigt blivit en angelägenhet för många. Mikrobryggerierna står som spön i backen. Långt från det sjuttiotal då Spendrups Old Gold var något för den verkliga konnässören.  Jag förstod att något var på gång när jag åkte med min gamle arbetskamrat mästerbryggaren Anders Erikhans på SM i hembryggning i mitten på nittiotalet. Det fanns många entusiaster därute och en del namn känner jag igen när jag läser om mikrobryggerierna.

Det är spännande med hantverk och lokal produktion. Alkoholen finns och vi människor har länge haft ett gott förhållande till den. Man har hittat spår av palmvin från 16000 före Kristus. När det gäller öl gjorde de i Sahelområdet durraöl redan 6000 före Kristus. Vi söker den – njutningen av den första klunken. Vi söker alkoholens metaforer och vi hittar dom. Den förhöjda känslan av verklighet och rusets kärlek till livet och medmänniskorna. Alkoholens baksida ser vi i gengäld också mitt ibland oss. Titta bara på GK Pantern med leverantören Krister Bryggare och missbrukaren Strand i samma lag. Titta på den alltför unga tjej med vinröda shorts och orange linne som jag såg idag på en bänk framför biblioteket. Hon halsade ur en ölburk och sällskapet var mycket slitet. Hennes spretiga hår och bleka hy bara skrek till mitt hjärta. Men medelålders gubbar drar sig. Man går inte fram och försöker trösta. Man tycker sig inte ha redskapen. Fast dom borde man se till att skaffa sig. Arbeta på det Lars!

Så då sitter man med här med sin öl. En Akevitt Porter från norska Haandbryggeriet . Det är en ljuvlig kväll. Det lidande alkoholen skapat och bilder som den där tjejen på bänken förtränger man så gott det går.  Kvällen är förbehållen njutningen av denna kalla öl. Världens sociala problem får man börja ta itu med imorgon. Man tar en första klunk. Hur den smakade? Som om man tagit en klunk svagdricka med näsan precis över den tunna med melass som stod på logen hos mina morföräldrar.  I min värld är det helt okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s