Pärlor av plast

Redan när jag stiger på tåget i Lund inser jag att förbindelsen vidare mot Falun kommer att spricka. Krackeleringar i de kollektiva förbindelserna som jag numera möter med ett stoiskt lugn. Den kvinnliga tågmästaren lovar att återkomma men hennes lite sorgsna leende inger inget hopp. Jag flackar lite med blicken och fäster den vid en korpulent tyska. Hon stoppar vällustigt i sig den medhavda kakan. Samtidigt vispar hon runt med sin mobiltelefon. Hennes manliga sällskap med ockrafärgad näsduk i kavajfickan och ett agatarmband runt vänstra handleden lutar sig framåt. Han ska titta på en rolig bild som Mattias ”has geschikt”. Min tyska medresenär skrattar så att hela hon kommer i rörelse. Jag skulle gärna lutat mig fram och bett om en närmre titt – men jag avstår. Vissa saker får man låta förbli mysterier.

Vänder mig istället inåt. Funderar över livets mening. Begrundar de dagar som rinner genom mina fingrar. Skulle vilja fånga dem som agaterna på den tyske gentlemannens handled. Trä dem på en länk av guld. Inser efter en stund att jag skulle nöja mig med plastpärlor trädda på en fiskelina. Det passar sig bättre för en man av mitt ursprung. Igår fick jag mig några gamla historier till livs. Gula små plastpärlor av kamratskap, röda pärlor av det som förflutit och svarta små pärlor av ungdomliga felsteg. Vissa av mina misstag står jag för. Det finns ingen anledning att ångra sina gärningar så länge de inte skadat andra. Men andra historier känns jag inte vid även om de är goda.  Att jag skulle krupit in och gömt mig i ett skåp i klassrummet när vi skulle redovisa Dostojevskijs Brott och straff förnekar jag bestämt. Visserligen hade jag mina duster med både Raskolnikov och vår svensklärarinna. Men just denna batalj har jag förträngt.

Att se hur livet gått fram med gamla klasskamrater är kul. Man konstaterar skadeglatt att några åldrats mer än ens egen självbild och betraktar med avund de som tycks genomgått någon slags mirakelkur. När ”hur har du det” förvandlas till en berättelse om en hustru som enligt cancerprognosen har någon månad kvar i livet så stannar plötsligt världen. Vad kan man göra? Man kan lyssna och man kan lägga sin hand mot hans arm. Inga förnumstiga ord finns att ta till. Det finns en svärta där man inte finner annat språk än kroppens. Ens egna mardrömmar passerar förbi på näthinnan.  Han kom dit. Han pratade. En styrka som jag inte är säker att jag själv kunnat uppmana. I all denna svarta materia finns strimmor av glimmande hopp. Det finns ett liv bortom avgrunden. Det finns hjärtan som slår. Det finns andetag. Nytt liv spirar i världens livmödrar. Det finns andra som tar vid.

Några dagar innan satt jag vid en minneslund. Sommarvärmen dallrade men bokarna gav skugga. Det porlade från springvattnet och koltrasten drillade. De inköpta pionerna var satta på sin plats. En sådan frid rådde att tårarna började rinna längs mina kinder. Det var inte sorg. Det var vemodig glädje. Glädje över det som varit. Glädje över de händer som en gång smekt mig. Oförrätterna är glömda. Det som skavde är läkt. Det som blev osagt spelar inte längre någon roll. Försoning är ett vackert ord. Jag tror det var just det. Försoning med livet och vårt öde. En kyrkvaktmästare i grön keps gick förbi längs kyrkogårdsmuren. Det kom ett svagt sorl från förskolans lekplats. Livet är gott och det går vidare. Trots allt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s