”Äntligen en ny dag.”

En man i äldre medelåldern irrar runt i slitna kalsonger. Nakna fotsulor mot parkettgolvet. Vaknat upp till en pingstdag. Mötts av nyheten om ännu ett terrordåd. Kroppen dränerad på all energi. Inte en gång till! Vad är detta för jävla värld? Tittar upp mot bokhyllan – möts av Mumintrollet och den där mexikanska liemannen. Är detta en metafor för vår värld detta nådens år 2017 – död och troll?

I helvete heller! Liemannen hänger i ett snöre fäst vid kopian av en gubbe med enorm fallos som grävts upp ur någon svensk mosse.  Lust och liv – människans följeslagare så länge hjärtat slår och så länge det röda blodet pumpar. Inga salafister, fascister eller cofvefedrickande reaktionärer kommer någonsin att ändra på det

”Äntligen en ny dag.” 1976. Jag minns när jag hörde Nynningens låt första gång.  Jag var sjutton år på väg mot arton. För mig var det proggrörelsens mest politiska låt.  Inget testuggande och inga floskler. Bara en sång om en ny dag som rullar igång – om muskler som svarar och blod som pumpar. ”Titta mot solen” och ”skratta åt ingenting alls…” Hopp. Livet låg framför mig. Vi gick mot den strålande framtiden. Den låten göt mod. Det var liksom människorna, solidariteten och kärleken som skulle segra,

Pingstdagen 2017. Så sitter man här drygt fyrtio år senare. Medelålderns feghet och lättja. Idealen är skavda och kantnötta. Var tog han väg den där sjuttonåringen? Var tog den där framtidstron vägen?   Vad fan gör man?

Igår läste jag en intervju i Falu-Kuriren med Jan Eliasson som varit i Leksands kyrka och talat om ”Vad är mänsklighet?”. Jag strök under några rader av det han sa:  ” jag tycker nästan att det är en människas plikt – att den tiden man har på jorden försöka minska klyftan mellan världen som den är och världen som den borde vara. Om så bara lite grann.”

Jag plockar fram mitt tummade ex av Marcus Aurelius ”Självbetraktelser”. Söker efter de understrukna ställena.  ”Utför varje handling som om den var din sista”. Okej Marcus! Du har varit död i snart 2000 år men jag lyssnar.  Vi kör! Det är för tidigt att ge upp ännu, tänker jag och skrattar åt ingenting alls. Livet är lust. Trots allt och mot alla odds.

Äntligen en ny dag!