Zen enligt Busch

Busch drog sin sopsäck längs den mittgång som skiljde tallriksmaskinerna från foliemaskinerna och packlinjen. Det gick mycket sakta. Så sakta så om sakta någonsin ska definieras vetenskapligt så bör enheten vara Busch. En snigel rör sig till exempel, mellan tummen och pekfingret, i sisådär 2,5 Busch. Hans vandringar var liksom arketypiska. En stor fet karl drar en sopsäck oerhört sakta genom tillvaron. Busch drog sin sopsäck med sådant allvar att tiden stod alldeles stilla omkring honom. Bilden av Busch är mig lika helig som en ikon.

Det hände att Busch kom fram. Ibland satt han väldig i rökrummet – frustande och pustande. Ibland satt han hos Kjell-Åke i montörsverkstaden och drack den där svarta vätskan Kjell-Åke kallade kaffe. För mig hade den inget namn. Svart som synden och besk som livet. Pausdryck för maskinskötare. Jag minns att Busch talade. Ibland var det om vädret. Ibland var det om jävligheter. Detta var på det åttiotal då vi var så fattiga att vi fortfarande hade råd med Busch. Människor som utslitna efter ett långt arbetsliv lyckades göra sig så osynliga att de fortfarande fick sitt lönekuvert.

Det vandrade en del sådana på den stora fabriken i Lund. Vi flinade lite i smyg åt dem men tolererade dem. En dag var det kanske vår tur. Klart att fabriken skulle ha omsorg om sina trotjänare. Idag är Busch och hans gelikar bortrationaliserade. I dag är de kopplade till trefas och det är nog lika jävligt som det låter.  Idag är vi så rika att vi inte har råd med Busch. Vi har ju amorteringar som vi måste prioritera. Vi har förgyllda hjul i vår bur vi måste springa runt i. Våra burar är vackra och vi har saker vi bara måste konsumera. Sen har vi alla dessa väggar att gå in i.  Vi har liksom inte tid för Busch.

Ibland när jag står vid ett torg ser jag Busch som en vålnad. Han vandrar över torget i sin grå overall av polyester.  Det händer att han vänder sitt ansikte rakt emot mig. Det händer att han ser mig rakt in i ögonen. Han muttrar något om vädret och något om jävligheter. Busch vålnad bannar mig aldrig. Nämner inte mina svek. Det är andra tider nu. Jag tror att han förstår det.  Jag vet att han funnits. Jag respekterar hans minne. Jag tror han känner det. Han finns när livet rusar. Busch har funnits. Jag har sett honom skura handfaten i rostfri plåt.

Zen enligt Busch? Gå oerhört sakta. Tänk inte på något särskilt. Andas och var lågmäld. Bär grå overall. Var bara en vanlig människa. Det räcker så. Det räcker långt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s