I lördagens DN läste jag om den koreanske poeten Ko Un.
Artikel om Ko Un i DN 3 juni 2017
En artikel som genast fick mig att gå till biblioteket. Poeten som blev munk efter traumatiska upplevelser under Koreakriget och som valde att lämna tempellivet för att engagera sig politiskt mot militärdiktaturen. Honom vill man ju läsa.
Hans samlade verk fram till 2002 uppgick när de gavs ut till 120 000 sidor. En produktiv herre om man betänker att han som buddistmunk mest ägnade sig åt vandrande meditation och under flera år satt fängslad. Isolerad i en cell på 3 kvadratmeter utan tillgång till papper och penna funderade han på vad han skulle skriva när han blev fri. I ett av hans väldiga verk ”Maninbo” (Tiotusen liv) ingår en dikt om varje människa han träffat.
Det manar till efterföljd. I en helt annan poetisk division – knattedivisionen – kommer här en dikt om min tandläkare:
Min tandläkare heter Mats
Hos honom tar man på sig blå skoskydd i prasslig plast.
Med försiktiga steg går man in i väntrummet.
Där finns ett bokställ som tyder på att någon bryr sig om en.
Böcker om kulturhistoria och annat som sticker ut från väntrumsramen.
Min tandläkare har en fru från Skåne.
Hon heter Susanne och skadade sitt knä i en skidolycka.
Hans tandsköterska är jag rädd för.
Hon var väldigt arg på Dalatrafik en gång när jag stod på stan.
Jag blir alltid lite lättad när det inte är hon som håller i borren.
En gång när jag skulle stiga på tåget såg jag Mats och några ynglingar på väg till Stockholm.
Mats såg inte ut som en tandläkare i sina slitna fritidskläder.
Det var konstigt att se honom utan vit rock.
Ynglingarna såg ut som nördar och inte tandläkarstudenter.
Om det varit i min ungdom hade de varit på väg till en modelljärnvägsträff.
Senast jag besökte Mats drog han ut en visdomstand.
Vi kom att prata om acetylsalicylsyra.
Jag försökte då minnas den Kung fu legend som dog av det.
Den ända jag fick i huvudet var Chuck Norris.
Jag tänkte på Chuck Norris medan Mats bände min visdomstand fram och tillbaka.
Plopp sa den och så var den ute.
Bruce Lee kom jag inte på förrän jag satt på bussen till jobbet.
Jag såg sen att det var meprobamat och inte acetylsalicylsyra,
som dödade Bruce Lee.
Jag hade tänkt på Chuck Norris helt i onödan.
Det var en dikt om min tandläkare. Nu är det bara 9 999 kvar…
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 