Anders minns jag från Säters järnvägsstation. Det hände att jag satt på en bänk invid stationsbyggnaden. Någon gång skulle jag åka iväg. Ibland satt jag istället och väntade på att någon skulle komma. Med Anders var det inte så. Han skulle ingenstans. Resenärerna intresserade honom egentligen inte heller. Det var godsvagnarna han observerade.
Vi kom i samspråk. Han var lite forcerad. Lite annorlunda kan man nog säga. Inte som vi som går mitt på vägen. Anders följde dikeskanten och han bodde på något slags ”boende”. Men ansiktet var öppet och vänligt där han stod grensle över cykelramen. Han sa saker som ”Den vagnen kommer från Rumänien och den är på väg till Hamburg”. Hur han visste detta förstod jag aldrig. Det var något med sifferkombinationer och förkortningarna som stod på vagnarna respektive lasten.
Jag är inte särskilt intresserad av godsvagnar. Bra att de finns och följer sina spår. Jag är intresserad av andra saker. Vi har våra intressen och våra liv. Vi lägger pussel med de bitar vi har tillgång till. Vardagspusslet består till stora delar av små gråa bitar, lika till oigenkännlighet, som vi försöker få ihop längst ner i kanten. De flesta vackra blommorna med tydliga konturer har man redan pusslat ihop och väntar bara på att få passa in dom tillsammans med allt det gråa.
Anders blommor bestod av godsvagnar. Stora tydliga bitar som han exakt visste hur de skulle passa ihop. Motivet på hans vardagspussel var nog rätt tarvligt men godsvagnarna glimmade. När livet är torftigt behöver vi substitut. Vi söker en mening. Mötena med Anders hade mening i mitt pussel. Som små anspråkslösa blommor. Linneor som livar upp den grå/grön/bruna fonden som gränsar precis till horisonten – och den ljusblå himlen.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 