Bäckagubben minns jag. En man som levde i samhällets utkant och som for förbi på sin moped. I mitt minne svischar han på sin Crescent precis så som den där motorcyklisten i Fellinis Amarcord. Hans verkliga namn lärde jag mig aldrig. Han var min alldeles egen Näck i gummistövlar, blåbyxor och keps. I mitt huvud var han den jag varnades för där hemma. ”Gå inte nära Ängabäcken – då kommer Bäckagubben och tar dig.”
Jag gick naturligtvis till Ängabäcken. Där var dy och där var spigg. Där kunde man hitta väderbitna ”herrtidningar” och någon gång en använd kondom. Bäcken var faran och synden. Med andra ord var bäcken en symbol för allt det oemotståndliga här i livet. En gång ramlade jag i bäcken. Då stod jag i hörnet nere vid Fridhem ända tills jag nödtorftigt torkat. Jag fick inte stryk och gubben tog mig inte. Men det var svischande nära. Jag fick bannor. Jag fick aldrig mer gå dit. Naturligtvis var vi där nästa dag igen. Synden lockar oss ständigt.
Bäckagubbens liv var säkert dystert. En ensling på moped i en tid när framsteget började ta fart. En man i marginalen som jag aldrig hörde mina föräldrar prata om. Hans anknytning till bäcken var oklar. Jag hade för mig att han bodde ”på det hållet”. Han var så anonym. Jag hade aldrig hört hans röst. Han såg så bister ut. Han måste vara farlig.
Nu vet jag. Det finns inga Bäckagubbar. Alla har ett namn. Hade jag tagit mig modet att stanna honom någon gång så hade jag kanske fått ett namn och möjligen en historia. Rädslan för det främmande sitter djupt. Vaksamhet bör absolut anbefallas. Men människor måste ses och de måste ges ett namn. Jag har lärt mig det nu.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 