Ungdomarna bar kostymer och vita klänningar. På deras huvuden satt vita mössor som liknade små svampar. De flesta var påverkade av innehållet i aluminiumburkar som skakades och skvättes över bussfönstren. Trängseln på Stationsgatan var hysterisk när studentflak och linjetrafik skulle samsas. På några flak skrek de som stuckna grisar. På andra såg de mest uppgivna ut.
Människor i sina finaste kläder kantade trottoarerna. Detta var Borlänge så överklassen lyste helt med sin frånvaro. Några på trottoaren bar kostymer men de hade rätt dålig passform. Stormönstrade skjortor spände över magar men de var nytvättade och nystrukna. Hijaberna var prydliga och färgglada. Lika färgglada som tatueringarna på infödingarnas armar. Folk var som folk är mest.
Några bar plakat i händerna. På dessa fanns foton av mycket små barn. Jag tror att alla de där små barnen hade försvunnit och att människorna på trottoaren letade efter deras ansikten bland de där som skrålade. Någon gång lyckades de uppfatta ett bekant ansikte för jag såg hur de vinkade och skrek. Texterna som draperade flakens sidor berättade om tillvarons drivmedel. Sprit och sex…
I detta hade jag hamnat av en slump. På väg hem – men det är klart att man rycks med när alkoholen skvätter, musiken dunkar och alla mobilkameror får samtidig orgasm. Allt var så välbekant och allt var sig likt. Livet ligger alldeles öppet – hopp och möjligheter. För ett ögonblick kan man låtsas som om det sociala arvet inte finns. Den ljusnande framtid är vår…
Plötsligt rös jag till av en kall känsla. För första gången i mitt liv kom jag på mig med att titta på alla de där ungdomarna med en önskan: ”Måtte de slippa krig! Måtte de slippa etnisk resning!” Fan sådant ska man inte behöva tänka. Fast denna värld – den liksom tränger ihop sig och den mörknar. Vi har så mycket information att vi kan låtsas att ingenting längre är sant. Vi kan krypa in i vårt alldeles egna lilla hörn och förneka att stöveltramp någonsin hörts. ”Jag är bättre än du och vi är bättre än dom.” Tramp. Tramp.
Till slut lyckades min buss lirka sig in bland flakens strida ström. Vi rullade hemåt. Fönstren var strimmiga av öl och som tröst knappade jag på min telefon. Jag fick fram Chip Taylors lite skeva nyinspelning av den låt jag lyssnade på om och om igen. Året var 1977, då när jag skvimpade öl och när mina vägar låg alldeles öppna och det sociala arvet inte fanns:
And the shame, was on the other side
Oh, we can beat them, forever and ever
Then we could be heroes just for one day
We can be heroes
We can be heroes
We can be heroes just for one day
We can be heroes
Så måste det vara. Ingenting är för sent. Vi kan fortfarande bli hjältar.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 