Krumcirklar och skärslipare

Ibland måste man fortbilda sig en smula. Nyfikenhet ligger i människans natur. Nu är inte Sverigedemokraterna ett parti som jag normalt är så där väldigt nyfiken på. Det finns liksom annat som känns angelägnare – exempelvis knyppling eller fjäderfäuppfödning. Men ibland slirar det till i sökmotorerna och nyfikenheten leder en på udda vägar. Jag fick exempelvis nyligen förmånen att läsa ”Principprogram för Sverigedemokraterna Värmlands län” https://varmland.sd.se/title_20/

Det är en intressant text. Det blåser liksom en vind i det där principprogrammet.  Jag ser ett Sverige som är som en gammal skolplansch. Där sädesfälten vajar och himlen är blå. Där far kör hästen och mor byker tvätten i sin blommiga sjalett. Där vi vandrar mot solen och där rasen är alldeles blank och alldeles skinande ren. Där till och med ”Flottning i mindre skala skulle kunna prövas ånyo..”

Jag liksom förnimmer hur det greppas efter den krumcirkel och det måttband som tillfälligtvis legat i chiffonjélådan.  Äntligen ska det mätas skallar igen och slutligen ska vi få sållat bort de där agnarna från oss sunda vetekärnor. En viss osäkerhet känner jag möjligen om min glutenhalt är tillräckligt hög.  Alla vill vi ju ligga där som höga och fluffiga vita bröd på disken i den Sverigedemokratiska bagarboden.

Det gläder mig speciellt att de värmländska sverigedemokraterna intresserar sig för ”tattarna”. I Värmland har dessa till och med varit med i formandet av ”ett glatt och positivt släkte”.   Det där med resandefolket är annars en sårig del av vår historia. Jag kan inte slå mig för bröstet och säga att jag är fördomsfri.

Min barndoms skärslipare kom på cykel. Han ringde på dörren och frågade om han fick slipa våra knivar och saxar. Mor var skeptisk. Skärsliparna tillhörde samhällets lägsta. Skärsliparyrket har alltid betraktats som ett lågstatusyrke och utövades ofta av resanden, som under vissa perioder inte fick etablera sig på fast adress, eller av kringvandrade luffare.

Farmor brukade svära och domdera så snart skärsliparen kom på tal. Hon var övertygad om att han bytt ut hennes bästa brödkniv mot ett totalt odugligt exemplar. Om sanningshalten i den utsagan kan jag inte uttala mig. Jag brukade dock ibland stå en bit vid sidan om när skärsliparen vevade cykeln. Ibland hände det sig att han fick slipa mors bästa sysax. Skärsliparen luktade sprit och plirade på mig med ett leende. Jag tyckte han var farlig och spännande på samma gång.

Så var det i min barndom. Jag var marinerad i fördomar om dom andra. Marineringen sitter i. Den sitter djupt. Men om det finns en sensmoral – så lyss jag hellre till ”den sax som slipas av en luffare än det tangentbord som trycks av värmländsk sverigedemokrat”.

Ungefär så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s