Jag minns exakt var den låg.
I den andra röda lådan i den högra hylldelen i den grå bokhyllan. Bokhyllan hette Trivia och kom från NKs möbelfabrik i Nyköping. Bokhyllan lever än och pryder, något skamfilad, sin plats i vardagsrummet. Broschyren är slängd.
Då tillhörde bokhyllan mina föräldrar och stod i vardagsrummet på Göjegatan 40 i Svalöv. I den andra röda lådan i den högra hylldelen bodde ondskan. När jag var ensam hemma drogs jag till den där röda lådan som ett nattfly mot ljuset. Där låg den – Broschyren.
http://www.skymningslage.se/om-kriget-kommer-1961/
Gåshuden knottrade på armarna. Andhämtningen blev tyngre. ”Innan Du lämnar bostaden – ta bort gardiner och dra ner persienner för att minska brandfaran. Låt rullgardiner vara uppdragna. Fyll badkaret med vatten.” Vad skulle jag packa i och vad skulle jag ta med mig? Om beredskapslarmet går och mor och far är i Södra Möinge hos mormor?
”Om kriget kommer” var min barndoms elaka häxa och min tidiga ungdoms pornografi. Jag visste mer om beredskapsutrymning än om Hans och Greta. Visste mer om skydd vid radioaktiv beläggning än om erogena zoner. I en skyddad uppväxt i en trygg värld berättade broschyren om något annat. Om liv som slogs till spillror. Om faror så fruktansvärda att de liksom inte fanns. Kanske där men inte här.
Ondskan låg i en röd låda. Jag återkom till den lådan ofta – men bara när jag var ensam hemma. Jag ville liksom pilla bort ruvorna från såret gång på gång. Livet var inte bara Televinken och pannkakor med jordgubbssylt. Det fanns en värld där människor tvättade radioaktivt stoft från sina händer.
Nåja. Man växer. Man upptäcker både bröderna Grimm och nakna människor i utstuderade positioner. Man lär sig att tänka på annat. Man blir rationell. FN finns och Alva Myrdal och fred på jorden – eller åtminstone fred här i världens bästa land i världens bästa Skandinavien.
Andra var inte lika övertygade. Karl-Göran Persson i Söderto tog saken i egna händer. Han byggde en fästning. Sin egen fästning mot ondskan. Jag tror den står kvar där ännu på slätten i närheten av Hörby. Jag var där några gånger i början på åttiotalet. Karl-Görans fästning skymtade i den skånska dimman. Som ett monument över vår rädsla.
Om Karl-Göran kan jag berätta länge. Bondpojken som förvandlade föräldrahemmet till ett fort med kammare för kungen, officerarna och alla de höga herrarna. Söderto fästning är rädsla, konst och psykisk besatthet gjuten i armerad betong. För den som vill läsa mer om Karl-Göran har en samling hembygdshistoriker gjort en hemsida. En hemsida som lämnar mycket i övrigt att önska när det gäller designen – men om Karl-Göran har de samlat allt.
http://www.gammalstorp.se/Funkishuset.htm
Så nu när de testosteronstinna herrarna börjar resa sina erigerade missiler mot himlen. När längder ska mätas. När muskler ska spännas. När eld och raseri som världen aldrig skådat ska släppas lös. Vad gör man? Karl-Göran Persson är död. Trump och Kim Jung-Un får inte plats den andra röda lådan i den högra hylldelen i den grå bokhyllan.
Allting är en trasa. Lite gåshud får man. Vad gör man? Kärlek och solidaritet – finns det något annat? Rött dunkar mitt hjärta. Jag stirrar på mina händer. Knyter dem lätt. Tar ett djupt andetag. Vi ska gå hela ur det här. Mänskligheten bär på möjligheter. Lägger en liten fjäder i handen. Blåser på den. Ser hur den flyger.
Peace in our time! På riktigt.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 