Hänryckning i rostbälte

Pingsthelg i Grängesberg. En plats man kan förhålla sig till på många olika sätt.

En cyniker ser allt det som flagnat. Fnyser åt dessa män med rondör som mumsar bakverk man minns från sextiotalet. Män som sitter på Citykonditoriet med keps och blåtandssnäcka i högerörat – som om de ständigt väntade på samtal. Förmodligen samtal från arbetsförmedlingen eller socialtjänsten fnyser cynikern och ojar sig över den tafatta betjäningen och den mer än lovligt påvra inredningen.

Nostalgikern vandrar runt och ser de gamla gruvlavarna. Ser framför sig Lennart Nilssons fantastiska svartvita bilder på arbetarna i gruvan och från matsalen Mojsen. Nostalgikern tänker på ortens stolta arbetarrörelse och stannar hänförd framför det gamla Folkets Hus utan att se den flagnande fasaden och det tilltagande förfallet. Här tronas på minnen. Malmen byggde landet och socialdemokratin förvaltade framsteget.

Den nya tidens nationalister ser hur SD växer. Gläds åt att fjolårets flyktingar försvunnit från det gamla brukshotellet och Bergsmansgården. Bär kniv och ojar sig över storsamhället och Stockholms feminist/multikulturalister som åbäkar sig med sitt förbannade metooande, bensinskatter och förbud mot vedeldning.

I Grängesberg hörde jag göken. Klippte gräset. Förbannade rådjurens mumsande i trädgården. Köpte billigt lammkött på Konsum och åt tekaka med skinka och ost på konditoriet. Jag såg gubbarna som satt på bänkarna vid affären. Jag såg kvinnorna med sina tatuerade överarmar. Tanterna som rullade sina rullatorer förbi de tomma skyltfönstren i de forna affärshusen.

Ett rostbälte breder ut sig. Några hoppas att starka män ska ställa saker till rätta. En nationalismens fågel Fenix ska lyfta sina vingar. Det ska regna manna precis som de gjorde förr. På den gamla goda tiden. Saker ska ställas till rätta och ställas precis där de en gång i tiden stod.

Jag vill inte döma någon. Ordet ”white trash” kommer aldrig att passera mina läppar. Vi lever efter våra förutsättningar, vårt hopp och våra besvikelser. Bergslagen pulserar av liv trots strukturomvandlingar och jävelskap. Men lite orolig är jag. Ser hur det utarmas år från år. Vet den stolthet som fanns här. Ser hur denna krackelerar och hur det vittrar i samhällets kitt. Jag är livrädd för brun cement och grova kängor.

De starka männens tid är förbi. De enkla lösningarna som drar sina pennstreck mellan och runt människorna leder ingenstans. Men jag önskar att ett hopp ska börja spira. Att individualismen ska inkludera medmänniskorna. Att vi törs ställa oss nära varandra och bara lyssna på våra andetag och våra hjärtans slag.

Jag är också en grängesbergare vill jag säga till gubben framför mig i kön på Konsum. Och du är också en skåning. Precis som jag. Vi delar DNA. Lösningen finns inte hos mig och inte hos dig. Den finns någonstans mittemellan oss – i det tillsammans som vi delar. Ska vi inte ta oss en kaffe och en dammsugare på Citykonditoriet?

3 reaktioner på ”Hänryckning i rostbälte

    1. Tack för det! Jag tycker mycket om dina inlägg också (om vi nu ska stryka varandra medhårs). Jag läser dem med stort intresse och har tänkt att jag ska gå tillbaka och läsa hela din svit igen. Spännande projekt! Tiden räcker bara inte riktigt till – ännu… 🙂

      Gilla

      1. Medhårs är bra, det fortsätter vi med! 😉 Nej, det här med tid alltså. Jag har tänkt att gå tillbaka, städa upp, redigera, bygga ut och i övrigt utföra underhåll på bloggen länge. Men lägger än så länge (den begränsade) bloggtiden på nya inlägg istället.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s