Maranzana och hoppet om en plats i startelvan framtiden

Tänker mig att de låter sy upp en liten knubbig docka som de sätter på avbytarbänken vid Svalövs IP. ”Där satt den där Grahnapågen. Sällan han var ordinarie. Hans far däremot. Han var också född i byn – ett år vann han skytteligan både i A och B-laget. Pågen var trögare. Det blev nog inte så mycket av han. Hörde han flyttat norrut. Tror han lever än”

Det är kanske inte just den historien man vill ha berättat om sig. Fast en by äger ju sin egen historia och om den bara minns så mycket av mig så vore det mer än nog. Alla vill vi ju bli ihågkomna för något. Att bli älskad av en by är bara några få förunnat. Jag nöjer mig med att någon minns. Något.

När man uttalar Maranzana ska man vid bokstaven Z sätta tungan upp i gommen på ett sätt som får det att kittla i hela munnen.

I Maranzana gapar husen tomma. I början av förra seklet hade man 1244 invånare men idag är det bara något hundratal kvar. Befolkningen är ålderstigen men de betraktade oss främlingar med stor nyfikenhet. En äldre man som påminde mig starkt om min far (fast i något mer slitna kläder) tittade ut ur en port. Han pratade om alla de som flyttat från kommunen – så mycket förstod jag. Han pratade också om en papegoja som fanns i grannens trädgård. Det förstod jag också och vi gick och tittade på pappagallon.

Vi tittade också på ett litet museum som hedrade stadens store son Giacomo Bove. En yngling som upptäckte världen och som 26 år gammal följde med Nordenskiöld till Nordostpassagen ombord på den tremastade barken Vega. Bove var den som hade hand om kronometrarna och de astronomiska observationerna under expeditionen. Museet var inrymt i kommunalkontoret och var lite ledsamt. Museipedagogiken andades hembygdsmuseum från anno dazumal. Boves öde var också ledsamt. Han kände sig missförstådd och tog sitt liv bara 35 år gammal. Ännu en av dessa unga män med felslagna förhoppningar.

För övrigt är det inget som är märkvärdigt med Maranzana förutom att det ligger förunderligt vackert inklämt mellan de piemontesiska kullarna. Det finns ett gammalt slott som hyr ut rum. Det finns en cantina som har några små lokala vinbönder knutna till sig och som gör ett gott muskatvin. I Maranzana lärde jag mig dock om hur viktigt det förflutna är och att vi ska respektera och minnas de som inte längre vandrar kvar på vår bys trånga och stundom vindlande gator. Alla de som har dött och alla de som har flyttat med sina förhoppningar om ett bättre liv. Det fanns ett stort antal dockor utplacerade i kommunen. Dockor som föreställer människor som bott där. Alla med sin egen historia. På anslagstavlorna finns också lappar, bilder och berättelser om de som lämnat.

Ärligt talat tyckte jag nog att dockorna var lite fula. Fast det sa jag inte till initiativtagaren – kommunens kvinnliga borgmästare Marilena Ciravegna. Hon är i 60-årsåldern och hon var vid tillfället klädd i en rutig kavaj och en plisserad kjol så som det anstår en borgmästare. Tidigare hade hon varit ”pofessoressa” på ”istituto d’arte di Torino in via della Rocca”. Så när det gällde titlar låg man i lä. Nu var hon ”sindaco” och bar ett tjusigt band över bröstet i den italienska trikolorens färger. Personligen tycker jag för övrigt att alla små orter och städer ska han en borgmästare. En som rör sig på gatorna och gör makten synlig för medborgarna. Gärna också med ett band över bröstet. Jag är lite svag för sådana.

Dessa dockor och dessa berättelser kan verka lite nostalgiska i överkant. Men när borgmästaren började berätta deras historier blev dessa människor levande för oss. Berättelserna om deras liv såg hon som ett avstamp in i en framtid. Till nya människor i de tomma husen. Till nya verksamheter. Till nytt liv. För att möta framtiden måste man minnas historien.

En av Maranzanas gamla innevånare bär jag i vart fall med mig. Utanför cantinan sitter ”Skådespelerskan” – som flyttade tillbaka till byn efter en karriär som i bästa fall kunde karakteriseras som ”höljd i dunkel” och i värsta fall som luguber. Tillbaka i byn krävde skådespelerskan att behandlas som den stjärna hon ansåg sig vara. Hon behandlades också som en sådan trots att alla egentligen visste hur det förhöll sig. Hon levde av små medel men höll skenet uppe. Vandrade med grandezza genom staden. Smågrälade på barnen som lekte. Höll hov vid cantinan. En betydelsefull person men helt utan verklig betydelse när man ser med den stora världens ögon. Men hon hålls levande i borgmästarens och bybornas berättelser. Nu har hon även fått en plats i mitt hjärta. Skådespelerskan som det inte blev något av. En sådan är det lätt att identifiera sig med. Vi är många som försöker hålla skenet uppe.

Dockor är ingen lösning. Berättelser är det inte heller. Det finns ingen patentmedicin mot urbanisering och livets förgänglighet. MEN! Maranzana möter motstånd med sin historia och sitt hopp. Vi kan alla skapa våra berättelser om denna värld. Om hur den varit, om hur den är och hur den borde vara. Historia byggs mellan människor och av människor. Framtid och hopp är inget som bara ges oss ovanifrån. Det måste skapas och drömmas. Till det kan man använda dockor, berättelser, sociala medier, studiecirklar, samtal, politik…

Vi lever i en tid av friktion. Jag försöker alltid tänka på att friktion skapar värme. Värme kan skapa glöd. Det finns hopp. Det finns framtid. Snälla Svalöv! Gör en docka av mig. Berätta en historia. Säg åtminstone att Grahnapågen visserligen satt mest på avbytarbänken men att han aldrig tappade hoppet.

Hoppet om en plats i startelvan framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s