Mina läppar har fladdrat

Det är rädslan och lyckan från fladdrande läppar jag minns från min barndom.

Mitt första minne är kyrkklockorna. Jag höll min farmor i handen och vi var på väg mot Svalövsgården – eller Svalegården som hon sa. Hon var ingen vidare barnvakt. Ängslig och rädd för världens alla faror. Universalmedicinen hette barnalbyl. Den var verksam såväl mot min rädsla för flygplan som mitt okynne att springa bort. Pillren låg i den blå plåtburken.Tveksamt om de hjälpte.

Nåväl, vi var som sagt på väg mot Svalegården. Jag hade fyllt två år i december året innan. Kanske hade vi med oss en korg med kaffe. Farfar och min mor hjälpte till med betgallringen. Det tidiga sextiotalets extraknäck. När vi passerade Svalövs kyrka började kyrkklockorna ringa. Det är där minnet startar. En isande rädsla för detta märkliga och plötsliga ljud. Jag började gråta. Vi fick gå hem. Asken med barnalbyl kom fram.

Nästa minne är hur vi visslar. Far och jag. Han spelar mandolin. Det måste ha varit ”Tantis serenad” som var en av en av de få låtar han kunde spela på sin mandolin. Vi stod i fönstret som vätte mot Herrevadsgatan 22. Jag formade läpparna och visslade med all luft som fanns i mina lungor. Jag visslade för livet och för den rena glädjen att av finnas till. Jag kunde få fram ljuden och det var ren lycka. Det måste ha varit samma vår.

Det jag egentligen minns är klockorna och rädslan. Jag minns också den pirrande känslan i läpparna och den vidhängande lyckan. Den lyckan var så stark att den fortfarande lever kvar i min kropp. Jag behöver bara blåsa lite luft genom hoppressade läppar för att väcka den

Det andra om betorna, barnalbylen, månstrålarna klara glimma och mandolinen är mest sådant som lagts till av de andras berättelser. De berättelser som de som inte längre finns berättade. De som man kunde jämföra sina minnesfragment med. De som traderade historien om vårt gemensamma liv.
Nu är min liksom sista länken. De verkliga minnena bleknar. Det är bara rädslan och lyckan kvar av de riktigt äkta tidiga barndomskänslorna. Det finns inga kvarvarande prismor som kan polarisera ljuset från de berättelserna. Det står en fritt att fabulera men det vilar också en tomhet i att inte ha någon som kan berätta mer. Minnena lever i berättandet.

När jag umgås med de nya länkarna i min kedja så brukar jag tänka på det. Att det är jag som ska registrera och att det är vi som tillsammans ska forma deras minne. Det är jag som ska vara ett av deras prismor. Det bor en stor glädje i just detta. Att tillsammans skapa nya minnen.. Om tre eller fyra generationer när jag som person är bortglömd så finns det förhoppningsvis fragment av mina minnen kvar i de andras. Rädslan av en kyrkklocka. Glädjen för ljudet av en vissling.

Kanske är det just detta som är det eviga livet. Att få leva kvar som ett minnesfragment så länge Homo sapiens beträder denna jord. Minnet av en vissling i Svalöv en försommardag 1961. Mina läppar har fladdrat. Alltså har jag funnits.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s