Dagar då nyhetsflödet står mig upp i halsen. Då nyhet efter nyhet hamras ut för att hålla mig fången i flödet där viktigt och oviktigt tvinnas till en enda lång fläta. Då jag bara måste ta ställning. Bara måste gilla eller bara måste hata.
Dagar då de tvärsäkra kommentarerna och blixtsnabba ställningstagandena trummar som slagregn från bildskärmens insida.
Sådana dagar lutar jag mig mot Leonard Cohen.
“There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.”
Sprickorna i fasaderna. Sprickorna i ideologierna. Sprickorna i allt det tvärsäkra.
Sådana dagar vill jag bo där i en spricka och se på det ljus som sipprar in. Ett ljus som jag inbillar mig är reflexer av den kärlek som lyser ur människors ögon.
En sån jävla idiot är jag.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 