Jag har köpt en bok om Stuart Imlach. Stuart spelade fotboll och var med i Skottlands VM- lag i Sverige 1958. Han var också med och vann FA-cupen för Nottingham Forest 1959. Stuart dog 2001. Det är så – människor och företeelser dör. Vissa saker kommer förhoppningsvis aldrig tillbaka och man saknar dom inte heller. Häxprocesser, digerdöd, tvångssteriliseringar och förintelsen. Det kan bli en lång lista. Fast ibland när man ser dagens opinionssiffror kan man undra om några av dom möjligen inte är på väg tillbaka. Men det är en helt annan historia.
De flesta andra saker som passerat revy i ens liv kommer heller aldrig tillbaka. Man ska inte gräva ner sig i för mycket i nostalgin. Livet som det ser ut just nu har tillräckligt mycket att bjuda på och nya upptäckter finns att göra. Av historien ska man lära sig att undvika misstagen och att förstå vem man är. Man ska inte förlora sig i den.
Min farfar, gjutaren Alfred Julius Grahn, kommer inte tillbaka. Reinkarnation var inte hans likör. Han var inte mycket för likör överhuvudtaget. Men han tog sig gärna en snaps. Han påstod att malört var bra för att få metallförgiftningen ur kroppen. Jag vet inte om det är vetenskapligt bevisat – men det var säkert bra för hans själ om inget annat.
Minnet av Alfred Julius finns däremot kvar. Även om det bleknar för varje år. Han var en arbetsam man och när han slutade på gjuteriet vid 67-års ålder fortsatte han med diverse påhugg med trädgårdsarbetare och som allt-i -allo ända tills lungcancern tog honom. Trots gifterna i gjuteriet och de hemrullade cigaretterna blev han nästan 87 år. Men vad tusan har Alfred med fotboll och Stuart Imlach att göra?
Om farfar spelade fotboll har jag ingen aning. Men han var arbetarklass. Han föddes av skånska lantarbetare på Själland 1892 och började jobba på gjuteri så snart han slutade skolan. Det blev nog inte så mycket tid för fotbollsspelande. Han höll mest på med fackliga frågor på fritiden. Och så spelade han ventiltrombon i Svalövs blåsorkester. Han och farmor hade också en kolonilott och jag minns hans vingliga cykelfärder med kratta, vattenkanna och spade längs Svalegatan.
Att farfar tittade på fotboll vet jag. Mest matcher på Svalövs IP och så på Bois i Landskrona förstås. Historien om när han och farsan skulle se matchen Tyskland – Argentina på Malmö stadion 1958 har man ju också hört till leda. Farmor hade slängt biljetterna i slasken och fick rengöra biljetterna så gott det gick från äggskal och annat bråte. Hon avslutade med att ta fram strykjärnet och slätade ut dom på köksbordet. Så VM 1958 hade Alfred och Stuart i alla fall gemensamt.
När det kommer till fotboll var Alfred framförallt en tippare. Pennan, kupongerna, senaste numret av ”Vi tippa”, tobakspaketet och Rizla cigarrettpapper fanns alltid nära till hands på köksbordet. Han hade ett spännande uttal av de engelska klubbnamnen. En man som inte kunde engelska och hade stark skånsk brytning: Barnsley-Huddersfield en itta… Hur han uttalade Middlesbrough vill man inte veta. Men det var en konkret vardagspoesi – en skånsk gjuteriarbetares centrallyrik.
Men hur var det då med Stuart Imlach? Jo han fick en son som hette Gary. Garys hade en pappa av den gamla kärva skolan. En som inte pratade så mycket med sin son överhuvudtaget och mycket lite om sin fotboll och sitt liv. När Gary efter pappans död var på en mässa för samlare av fotbolls ”memorabilia” insåg han att det fanns inbitna samlare där som visste mycket mer om hans far än han själv. Så han började följa i sin fars gamla fotspår. Intervjuade gamla lagkamrater och motståndare och upptäckte den där gamla världen av arbetarklassfotboll.
Den tid då man tjänade 20 pund i veckan och hade ett sommararbete bredvid för att försörja sig. När man bodde kvar och var fotbollshjälte i sina eget kvarter. Under resans gång blev Gary allt mer ointresserad av den moderna fotbollen – med de värderingar som går så tvärtemot den gamla tidens kärnvärden: ”lojalitet, hårt arbete och mod” En osentimental och lite kärv skildring av en sons sökande efter sin far. Och en ljuvlig blick in i en fotbollsvärld som inte kommer tillbaka – den heller.
Gary Imlach: My Father and Other Working Class Football Heroes
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 