Tankar vid sidlinjen

Nyss vandrade jag barfota över trägolvet. Det kändes svalt mot mina fotsulor. Nuförtiden vandrar jag i huvudsak fram och tillbaka längs sidlinjen. Så har det inte alltid varit. En gång var jag en hjälte i mitt eget drama. Hade hår som rufsades och kinder som klappades. Jag stod mitt på scenen – i den lilla världens rampljus.

På min första Monark rullade jag med vindens hastighet. Kartongbiten jag fäst med tvättklämmor smattrade mot bakhjulets ekrar. De små affärernas skyltfönster lyste med sextiotalets drömmar. Torsten Brandts urmakeri, Lindströms bokhandel, Welthers cykelaffär, Gunnarssons livsmedelsaffär, Bröderna Perssons bageri… Det kändes skönt i rumpan när jag med racerfart rullade över kullerstenarna.

Sen kom Livet. Jag krockade med det. Så som vi alla krockar med livet. Blev besegrad så som vi alla blir besegrade. Vi stoppas i fack. Får etiketter. Glider mot den där sidlinjen. Inser att vi inte länge är i centrum. Vill inte heller, om vi ska vara helt ärliga, vara i centrum längre. Alla har vi upplevt hur liv har förvandlats till nederlag. Ingen har fått exakt det liv de ville skapa sig. Sen får de säga vad de vill och inbilla sig vad de vill.

Ett stråk av sorg över detta kan man naturligtvis känna – men också en slags tröst. Känslan av nederlag delar och länkar vi mellan oss. Den går från hjärta till hjärta i en lång kedja. Det mänskliga nederlagens kedja – och i att erkänna att det inte blev som vi tänkte eller trodde bor hoppet om en annan slags seger

I en tid när samhällskontraktet börjar krackelera och lystern blekna. När jag känner rädsla för intolerans, hat och grymhet – går jag tillbaka till den där känslan. Det blev inte så som jag trott. Det blev inte som vi ville. Det blev något annat. En del blev sämre och mycket blev bättre. Vi kommer alla att bli besegrade gång på gång. Det är oundvikligt. MEN. Det finns hopp. Alltid!

Det är det jag vill viska tyst till den tvååriga flicka som ibland sitter i mitt knä. Det är det jag vill säga till henne när jag stryker hennes hår. Även du kommer att bli besegrad av livet. Även du kommer att få vandra fram och tillbaka längs sidlinjen. Med det är så det ska vara. Det är så det är för alla människor.

Tappa inte hoppet! Tappa inte tron på människorna! Lita på deras hjärtan och skapa band med många av dom. Ditt liv kommer att drabbas av både jävelskap och olycklig kärlek. Det kommer att finnas både våld och dårskap så länge det finns människor.

Stå fast! Följ ditt hjärta! Älska människorna! Varenda en av dem kommer att besegras precis som du. Alla kommer ni att tillsammans vandra längs livets sidlinjer. Tro mig – det är det som är livets själva storhet.

Tro på mig – ty jag vandrar också längs den där lite slarvigt kalkade linjen. Hur det är att gå där? Det är helt underbart. Lika underbart som när jag pussar ditt öra. Precis så härligt kan det vara att leva mitt i sitt livs alla nederlag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s