En gång passerade vi den där gränsen. Vi lämnade den där allt trängre livmodern och stack ut våra huvuden. Me too.
I mitt fall med hjälp av en sugklocka. Barnmorskan täckte småningom mitt lilla toppiga huvud med en röd tomteluva av crepepapper. Kring min mycket lilla handled knöt hon ett grått hjärta av trä. På det hade någon målat ”God Jul”.
Sen tog nog mina sugreflexer över. Ingen krubba var i sikte. Däremot sågs en fotograf och journalist från tidningen Kvällsposten som dokumenterade denna julafton 1958 på barnbördskliniken i Lund. Tidningen med reportaget har krackelerat en aning men ligger kvar i sitt bokskåp. Tomteluvan som brukade pryda julgranstoppen har förkommit. Det grå hjärtat likaså.
Sugreflexen startade mitt liv. Jag började bygga på min rustning av konformitet. Det skal som döljer och skyddar våra ömtåliga psyken. Vi härdas och får förhårdnader. Lär oss stänga av och får skygglappar. Vi orkar liksom inte med allt det där som bubblar och bultar. Ibland ger vi oss hän men väljer våra roller och går den breda vägen.
Hjärtat förkalkas och är inte längre lika rött. Vi slutar se de orättvisor som inte drabbar oss själva. Den kollektiva närsyntheten tilltar.
Naturligtvis är inte allt detta sant. Livmodern och julafton 1958 är det – åtminstone har det berättats för mig på just det viset. Men allt det andra är aldrig svart eller vitt. Den hårdaste rustning har alltid sprickor. Kärlek och anständighet sipprar och spränger.
Allt är inte detta eviga pladder av osmälta halvsanningar på sociala medier och i bruntapetserade partilokaler. Det finns det som är alldeles sant. Det finns det som är absolut riktigt. Det finns en kärna någonstans i de där ömtåliga psykena vi har. En diamant som skimrar svagt. Ett alldeles stilla lugn av sanning mitt i stormarna av trams.
Jodå. Du hade rätt Kevin Coyne.
”The world’s very often a painful place – unhappy isn’t the right word. It is what it is, I guess. It’s not a bundle of laughs all the time.”
Ibland sätter vi även de där allt för få skratten i halsen. Det är så förtvivlat kort detta Kevin Coyne liv. Ibland förlorar vi fokus. Men detta är ju viktigt. Livets snöre har en ände. Sanden rinner mellan våra fingrar. Den sanningen måste vi ta till oss och förhålla oss till.
Det finns alltid mer att göra. De som kommer efter oss vandrar de stigar vi trampat upp. Alla våra landvinningar är deras. Mattan som våra nakna fotsulor vilar på ska inga mörkermän få rycka undan.
Hjärtan är röda. Allt är inte förkalkat. Alla bomber vi skickar till varandra kommer inte från Florida. Alla bomber bär inte på dödlig sprängkraft. Kärleksbomberna kommer från den värld där solidariteten bor.
BOOM!
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 