Änglar finns!

Snön ligger alldeles vit över hela landskapet. Världen däremot ter sig stundom svart. Eller kanske ska man säga syns den som en gråbrun sörja. Det är komplicerat. Det är vi och dom. Vi som tror oss vara goda och dom som vi tycker är onda. Sen finns det väl de som är mittemellan. Det är väldigt många som är mittemellan när man verkligen tänker efter.

Vi sorterar i fack och vi förfasas. Jag gör också det. Dömer och domderar. Ibland när jag tycker att världen ter sig alltför galen tackar jag musiken, böckerna, filmerna och konsten för att de finns. De är som en mycket stor tub med mjukgörande salva. Med den smörjer jag min nariga och lite fnasiga själ. Den blir slätare då.

Men man kan ju inte leva av andlig spis allena. Man måste söka sitt dagliga bröd. Måste se verkligheten i vitögat emellanåt. Efter många års studier har jag konstaterat att det bor människor på denna planet. De flesta av dessa människor är goda. Ingen kan få mig att tro något annat. När det gäller den slutsatsen är jag bestämd. I övrigt är jag mest tvehågsen och rätt mycket mittemellan den där godheten och den fördömda ondskan.

De stora absoluta sanningarna förhåller jag mig skeptisk till. De små tror jag mer på. På änglar tror jag definitivt. Inte så mycket de bibliska då. Mer tror jag på de himmelska som finns över Berlin. Vem vill inte ha Bruno Ganz stående bakom sig och känna hans andedräkt i nacken? Vem vill inte ha en ängel som stryker med sina vingpennor i över hjässan? En som trycker sig lätt mot kroppen. En som ger stöd.

Allra mest tror jag dock på de änglar vi gör i snön. Alldeles utlämnade ligger vi där på våra ryggar. Vi överlämnar oss åt världen och mysteriet. Flaxar som om vi vore fjättrade. Reser oss och tar några steg tillbaka Beskådar vårt underverk. Ser att det är gott!

Se – det tycker jag är en vacker bild. Så tycker jag att livet borde vara. Så blir det aldrig. Men drömma kan man. Drömma får man. Av drömmar kan vi väva änglavingar.

De glänser så vackert i den bleka vintersolen.