Stängslade hjärtan

Tillbaka efter ledigheter. Vardagens vadmal virar sig kring hela gubbexistensen. Biter ihop mot snögloppet. Knyter nävarna i tumvantarna. Vi ska gå hela ur det här också.

Kopplar på autopiloten. Funderar på något jag tror mig ha läst hos Slas – ”möjligheten att fly kan man inte leva utan…” Söker mig en flyktväg genom stängslet mot byggvaruhuset. Kan man klättra över det? Bara pulsa bort i allt det svarta därborta vid bangården.

Plötsligt ser jag att någon älskar mig. Någon älskar mig så mycket att hen skulpterat hela stängslet med hjärtan. Någon har tagit i allt vad denne orkat. Bara för mig?  Kanske för hela mänskligheten?

Jag virar min kropp fri från vadmal. Frilägger mitt röda bultande hjärta. Låter det slå några slag alldeles naket rakt ut i vinterkylan. Vinter – vi lever. Reaktionärer och klimatförnekare – hjärtan bultar. Verkligheten – vi tänker invadera dig.

Samlar anletsdragen. Håller gubbmasken fixerad rakt framför mitt anlete. Men därinne bakom masken lever bilden av hjärtan som övervinner stängslen.

Här ska inte byggas någon jävla mur!