Kärlekens zenmästare

Grovarbetaren Nils Sjögren var den gränslösa kärlekens outgrundliga zenmästare.

Nils var nästan alltid klädd i blåkläder. Han var så tyst att jag inte längre minns hans röst. Han var min morfar. Inte biologisk men om sådant talade man inte. Hans kärlek var lika sträv och stark som hans högerhand. Ofta vilade den på min axel. Nils Sjögren älskade pågen.

Han var en påhuggens man som bar säckar på gårdarna, stenar vid slättens brobyggen, jobbade på ”utsädet” och vid ”vägen”. Han svarade aldrig när man ringde 312 69 och han ringde aldrig själv. Tror inte han lyckades få in fingrarna i nummerskivan. Men han visste hur man satte på den stora radion av märket Telefunken. Han läste Arbetet och han åt med den tjocka breda kniven som om den vore en sked.

Ibland kom han cyklade den dryga milen för att låna vårt badkar. Då blev det en bred smutsrand längs badkarskanten. Men han följde aldrig med på våra utflykter till EPA eller till havet. Stannade hemma och slipade lien eller strök husgrunden med kimrök. Han var ingen man med läshuvud. Han var en enkel och rättskaffens man. Han dog på Ängslyckan och ligger begravd precis intill järnvägen vid Billeberga kyrka. Nils var ingen man för vår tid. Men han visste vad överhet var och han blev mörk i ögonen när han pratade om de bönder som behandlat honom illa.

En dag ska jag resa ett monument till hans minne. Ett minne av den kärlek jag tog för given. Den kärlek jag var för ung och för dum för att återgälda. Texten I LOVE YOU ska jag stapla av kantstenar och säckar med konstgödning. Där vid märgelgraven på Södra Möinge 3.

Just där