Udda men inte jämt

Senaste dagarna har jag gått och funderat på att jag nog borde vara lite mer udda. Vi är ganska många rätt slätkammade medborgare som vandrar runt klädda i kläder från de stora kedjorna och med våra förbannade telefoner i näven. Visst det finns andra medborgare från andra kulturer här mitt bland oss. Men de är nog rätt slätkammade i sitt sammanhang och sin kultur.

Visst finns det udda existenser även på Dalarnas gator och i dess skogar. Men många är udda på ett mer sorgligt sätt. Jag vill liksom vara udda på ett icke sorgligt sätt. Jag hör mig själv. Det är ett fullständigt idiotiskt resonemang jag har trasslat in mig i. Men likväl…

Källan till de här tankarna är Sven Lundins (Sven Yrvind heter han numera) bok ”Bris” som jag hittade i realådan hos Globe bokhandel i Ludvika. Jag har läst om honom förut men boken har jag helt missat. Sven är världsomseglaren med de egna idéerna. Jag är rätt ointresserad av segling. Meningar som; ”Spiririggen kräver bara halva masthöjden” – passerar jag ganska likgiltigt. Men det är det andra. Det som finns däremellan som intresserar mig.

Texten tar abrupta vändningar. Han köper en rock eftersom han hört att clocharderna har sådana i Paris. Liftar och går dit. Efter nio månader i Stockholm så börjar en ”viss rutin infinna sig” så han säger upp sig och flyttar. Han bor inneboende i Hamburg men mönstrar på en båt till England på stående fot. Kommer tillbaka några månader senare och hämtar sin packning. Gravt dyslektisk fyller han sin anteckningsbok i jakten på just det system som kan förklara allt. Läser matematik och filosofi på egen hand. Så går han på.

Det är alltså Sven som satt dessa griller i huvudet på mig. Viss har jag några sidor som är lite udda – men de handlar mest om sättet att läsa tidningar och mitt förhållande till böcker och film. Det räknas liksom inte på riktigt.

Idag på vägen hem från bussen funderade återigen på att jag borde vara lite mer udda. Men jag tordes inte ens säga till den där kvinnan i den mycket välskurna vita klänningen att jag tyckte att hennes klänning var vacker. Inte heller vågade jag säga till den kvinna som visade alldeles för mycket putande mage att hon borde fundera på att köpa en skjorta istället. Jag är alldeles för välkammad och casual.

Hettan hade lagt sig så jag tog en kvällspromenad runt Kolgården. Då kom jag att tänka på den ”udda” man som jag mötte just där på midsommarafton 2014 då jag tog en morgonpromenad. Han var lång och gänglig och bar en gammal syntetisk träningsoverall som var alldeles för trång. Han mötte mig leende. Sökte min hand. Skakade den och önskade mig en glad midsommar. Han förvann in mot Östanfors och jag har aldrig sett honom sedan dess. Jag vill träffa honom igen. Han gjorde mig så glad. Han var udda på det rätta sättet.

Sen började jag tänka på Harold Davidson. ”The Vicar of Stiffkey” som avkragades i Norwich Cathedral 1932. Han var prästen som när han kom hem från första världskriget upptäckte att hans fru var gravid med en kanadensare. För att göra en lång historia kortare gav den händelsen honom en håg till socialt arbete bland samhällets utsatta bland annat bland de prostituerade i London. Han blev ”the Prostitutes’ Padre”.

Detta väckte naturligtvis upprörda känslor bland mer reaktionära krafter. Rykten om att han utnyttjade flickorna började florera. Ett fotografi där han håller om en halvnaken flicka blev ett bevis i den kyrkliga rättegången. Förmodligen var fotot fabricerat. I vilket fall har flera historiker som gått genom fallet på senare tid ansett honom vara ett offer.

Men det som gör historien så sorglig är fortsättningen. Det sätt Harold Davidsson dog på. Efter att han blivit av med sitt ämbete jobbade han bland annat som bokförsäljare och bärare på järnvägstationen St Pancras i London. Huvudsakligen uppträdde han dock på nöjesfält och varietéer. Bland annat i Blackpool där ett nummer innebar att han blev rostad i en ugn medans en mekanisk djävul stack honom med sin gaffel.

Martyrdöden mötte han när han uppträdde i den lilla rekreationsorten Skegness på Englands östkust. Han hade ett nummer där han uppträdde med två lejon: Freddie och Toto. Den 28 juli blev han allvarligt skadad när Freddie gick till attack inne i buren. Harold Davidson avled av skadorna några dagar senare. Harold Davidsson hade sannerligen ett udda livsöde. Lite för udda till och med för min smak.

Imorgon ska jag högtidlighålla minnet av hans dödsdag den 30 juli 1937. Det är nog också lite udda. Att lyfta ett glas för salig ”Vicar of Stiffkey på 72-årsdagen av hans död. Mer udda i min smak.
https://en.wikipedia.org/wiki/Harold_Davidson