Ode till Sigrid

Ode till Sigrid. Flashbacks från folkhemmet.

Vi föddes i ett folkhem Sigrid och jag. Det finns de som nostalgiskt blickar bakåt på det. Rasen var ren. Vi hade katederundervisning och nog hade vi betyg allt. Redan från andra klass. En del av oss lyckades det till och med bli folk av. Vad jag blev får andra bedöma. Jag kan multiplikationstabellen. Jag kan stava och veta hut. På några områden fanns det duktiga pedagoger. När det gällde föraktet för svaghet fick jag gedigna kunskaper. Kunskaper jag sen ägnat mitt liv åt att försöka bli av med.

Jag var marinerad i kärlek och hankade mig fram. Vinglade fram och tillbaka över mittplan. Lyckades undvika marginalerna. Det var det många som inte gjorde. De som idag är dyslektiker var idioter som stammande stakade sig igenom högläsningen. Den enda bokstavskombination som fanns att tillgå var CP. Allt som avvek från normen skulle tryckas ner eller stötas ut. Några av de som avvek bär jag med mig som små sår. Ibland har såren namn (Mona Loppa) och ibland är det bara ett skrämt ansikte eller en flackande blick. Jag hade fullt upp med mina egna tillkortakommanden. Jag kan alltid säga att det inte var mitt fel. Men gränsen mellan medlöpare och förövare är hårfin. Jag är inte utan skuld.

Ibland får jag flashbacks från Linåkerskolans uppehållsrum. Rummet i källaren med couronnespel, affischer med Ronnie Petterson och Smoke On The Water i högtalarna. Sigrid en stor oformlig kropp av antimateria uppträngd mot ett bordtennisbord. En ring av flinande finniga bödlar. Hån och förakt. Sigrid som aldrig sade något rakt ut. Som mumlande tittade snett och inåt. Vars kläder bylsade och luktade. Det viskades om att pappan… I vilket fall bar hon en sorg som ett stort svart hål. Jag stod inte i inre ringen. Jag stod vid couronnespelet men jag flinade. Skolan sket i Sigrid och det gjorde jag.

Jag vet inte om Sigrid lever idag men jag hoppas hon stiger ner som en svart hämndängel på den yttersta dagen och tvättar bort våra flin. Om jag så här i den gyllene medelåldern ska formulera ett politiskt manifest så kommer det att handla om människovärdet, om svagheten och utanförskapet. Sigrid och bordtennisbordet – rätten till ett gott liv. Jag tror det kallas flum. Men det står jag för.