Livet var som en mycket smal stig. Ibland gick man den alldeles rakt fram. Ibland vek man av in på Svalegatan. Man kunde ställa sig och titta rakt upp i himlen. När solen gått ner bodde det stjärnor däruppe. På Krings konditori köpte man Casablancabakelser med bananglasyr. Om jag bara fått äta en enda tugga av en sådan bakelse hade min barndom stått framför mig alldeles kristallklar. Nu är det skiftningar i glaset och bilderna bryts i myriader av sprickor. Lycklig var jag INTE. Så mycket vet jag med säkerhet.
I Sverige var det bensinransonering. I Vietnam var det krig och där fanns det å andra sidan gott om napalm. Det var 1974. Det fanns en annan värld i min grå transistorradio. I den världen bodde Kjell Alinge. Han lät som om han hade en blommig hatt. En sådan hade inte jag. Världen började sippra mellan sprickorna. I sprickorna växte denne Kjell Alinge. Det fanns berättelser om andra människor. Det fanns andra erfarenheter att göra. Annan luft att andas. Det fanns något som kallades KÄRLEK därute bland alla dessa andra människor. Jag trodde nog att kärleken oftast bar blommig hatt. Att den doftade var jag alldeles säker på. Varm hud och vanilj. Om den var ämnad för mig var mer oklart.
En långhårig engelsman som hette Kevin Coyne steg ut ur den där radion. Han satte sig på min säng och berättade om Eastbourne Ladies. Min skolengelska fattade så mycket som att dessa tanter gjort sig fina i håret. Detta var oerhört sorgsna tanter men de var mycket fina i håret. Tanter med papiljotter under schaletten fanns det också i Svalöv. Men Kevins var på engelska och ännu sorgsnare och de hörde liksom livet till. Ett annat liv. Andra tanter. Någonstans där blodet var ännu rödare och tanterna än mer desperata.
Skivan köpte jag sen hos Julius Platthandel i Lund. Det var något helt nytt. Det var som om ett innanfönster togs ur och gamla dammiga eterneller slängdes i soptunnan. Det kom liksom ett ljus och det silade i smala strålar rakt ner på den skånska slätten. Det lyste en väg mot en annan värld och andra möjligheter. Jag sökte mig mot ljuset. Mot livet. Att det mesta bara är hägringar visste jag inte då. Fast jag anade det nog men jag brydde mig inte. LIVET – det måste bara levas.
Livet pågår ännu. Det finns fler ljus att följa. Det som möjligen oroar mig inför ålderdomen är desperata men väl permanentade tanter som jagar efter mig med sina rullatorer. Men det får vi reda ut då. Jag får väl bjuda dom på bananbakelser och hoppas att dom nöjer sig med det.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 