Vad vore vi utan livets små berättelser?

Levande alldeles ensamma i våra små världar av tillkortakommanden och förhållandevis små förtjänster vore vi inte mycket till människor.

I ensamheten kan man förvisso skapa sin egen lilla värld – men om ingen bringar ljus i det inre dunkelt så går man vilse. Utan de små berättelserna kunde jag inte leva. Berättelserna om medmänniskorna och deras liv är liksom en näringslösning.

Ibland saknar jag min barndoms municipalsamhälle och dess berättelser. Öronen fladdrade vid köksbordet när min far satte igång. I ett litet samhälle tvinnas historierna mellan generationerna och människorna. I Svalöv var det död, kärlek, högmod och ren och skär komik – så som det väl är i de flesta municipalsamhällen. Men detta var mitt och jag kände människorna.

Berättelserna skapade mig till den jag är precis lika mycket som det som hände i mitt torftiga pojkliv. Sen upptäcker man världen, pojkböckerna, filmerna och teven – vad vore man utan dom.  De behövs liksom för att man ska uthärda och kunna gå vidare i det mysterium som är livet.

Jag tänkte på detta när jag läste en liten berättelse om Frans Kafka i ”Dårskaper i Brooklyn” av Paul Auster. Den finns även omnämnd på andra ställen. Så kanske den är sann…

1923 var Frans Kafka 40 år gammal och bodde i Berlin. I den park han brukade besöka mötte han en flicka. Hon var förtvivlad, eftersom hennes docka hade kommit bort. Kafka stod inte ut med att se henne ledsen och kom genast på en historia om vad som hade hänt: Dockan var på resa och anledningen till att han visste det var att hon skrivit ett brev till honom. ”Har du det med dig”, undrade flickan. Det hade han tyvärr inte, han hade glömt det hemma.

Nästa dag sågs de åter i parken. Flickan hade ännu inte lärt sig läsa så Kafka läste högt ur det brev han skrivit när han kom hem: ”Dockan är trött på att leva med samma människor dag ut och dag in, hon vill upptäcka världen och träffa nya bekantskaper. Det är inte det att hon inte älskar flickan, hon behöver bara se världen. Dockan lovar att hon ska skriva till flickan varje dag och hålla henne uppdaterad om sina aktiviteter.”

Detta pågick i tre veckor.  Kafka lade ner stor omsorg på breven. Dockan växer upp, går i skolan, lär känna nya människor. Hela tiden försäkrar hon flickan om sin kärlek, samtidigt som hon hittar på nya ursäkter till varför det är omöjligt att återvända.

Kafka förberedde flickan, sakta men säkert, på att dockan måste försvinna för alltid. Lösningen blev till sist att dockan skulle gifta sig. Dockan berättade om sin förlovning, bröllopsfesten, huset hon och hennes man flyttar in i. Det blev hennes slutgiltiga farväl. Vid det laget behövde flickan inte längre dockan. Tack vare berättelsen hade hennes sorg övervunnits.

Så är det. Vi behöver berättelserna för att kunna gå vidare. Vidare ut ur våra sorger och förluster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s