Tredje mars
Så blev det återigen tisdag i världen och marken var alldeles vit. De gröna gummistövlarna blängde uppfordrande från sin plastpåse i garderoben. Idag blev vi åter vänner.
Vaknade i natt med kramp i min vänstra fot. Låg en stund och masserade den. Funderade på alla de människor i denna värld som exakt samtidigt låg i sina bäddar med kramp i en fot. Började sen tänka på alla de som i samma ögonblick låg på sin dödsbädd. Började göra komplicerade kalkyler om vilka som kunde vara flest. De med kramp i foten eller de som skulle dö. Guskelov somnade jag om innan jag fann en lösning. Vaknar jag imorgon natt ska jag räkna får.
Världen var vit. Ljuden var dova. Konsistensen var mer slask än skare. Människorna stretade målmedvetet mot sina destinationer. Flanörfaktorn var lika låg som UV-indexet. Bussarna var sena. Livet har dock lärt mig att inte känna mig personligt kränkt när maskineriet får ett hack. Allt kan inte vara förutsebart. Allt kan inte gå enligt ritningarna. Vore outhärdligt om så vore. Det är i skarvarna livet spirar.
Hade min buss varit i tid hade jag inte mött Stig. Då hade vi inte haft ett samtal om Alice av Battenberg. Prins Philips mor. Det är sådana samtal man har när båda sett The Crown. Vi var lika fascinerade av hennes levnadsöde både Stig och jag. Våra bussar kom samtidigt. Jag tog linje 152. Han tog linje 153.
På linje 152 var det som vanligt. Det tittades i telefoner. Inga samtal att tjuvlyssna på. Min jacka doftade av vått ylle. Mina stövlar lämnade blöta spår på golvet. Mina fula vantar stoppade jag i ryggsäcken för att inte glömma dem på sätet. Tänkte på Alice av Battenberg och att hon fått utmärkelsen ”rättfärdig bland folken” för att hon hållit en judisk familj gömd under kriget.
Rättfärdig bland folken. Jo tack. Där ligger man i lä. Där har man mycket att lära i denna murarnas och taggtrådens tid. När jag steg av i Borlänge hade snön en annan konsistens. Mindre blöt och kanske en grad kallare. Jag vinkade åt en busschaufför jag känner och kopplade på autopiloten i höjd med Humleparken.
När jag kom fram satte jag mig en stund hos Magnus. Vi pratade om klister. Jag beskrev den gamla reklamen om en åsna som ska välja mellan två hötappar. Naturligtvis hade jag fel. Så var det ju inte.
Reklam är reklam och ordspråk är något annat. Jag är lika dum som den där åsnan som inte klistrar med Karlssons. Men jag är ihärdig. Arbetar som en åsna fast yrkesrollen skaver mer och mer för varje år.
Arbeta måste vi. Samhället måste utvecklas. Tillsammans måste vi hjälpas åt. MEN. Vad är det vi gör? Vad är det verkligen som är viktigt? Är det fuck Bror Duktig? Är det leve vagabonderiet och det som inte går i takt?
Vi som aldrig kommer att sättas på piedestal. Vi som aldrig hamnar under något strålkastarljus. Vi som är som små åsnor. Mellan hötappar. I ett liv med kramp i fötterna och väntande dödsbäddar. Vi har många tisdagar kvar i våra kalendrar.
Tisdagar ska inte föraktas. Även tisdagar innehåller hack och spirande liv. Livet är uthärdligt och det ska levas. Måste levas!
Efter snö kommer tö.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 