Kärlek i coronans tid.

Plötsligt stod hon där. Lutad mot sin rullator i den bleka marssolen. Hon lever och hon njöt av värmen. Henne har vi inte sett på hela vintern.  Den gamla frälsningssoldaten med en katt som har en avhuggen svans. En svans som jag trodde var en petrifierad bajskorv första gången jag såg den. Hon som har en sorgesam son – han som röker pipa och har den palestinska flaggan knuten vid pakethållaren.

Det var länge sedan hon hade uniformen på sig. Gitarren har hon lagt åt sidan. Tror hon har haft en lättare stroke. Fortfarande på rätt sida av pärleporten. Hoppas att de två får en sommar till på gården. Med termosen, muggarna, Ballerinakexen och en kassettbandspelare som låter de andliga sångerna studsa mellan husväggarna.

Tittade på henne och kände en stor och stark kärlek.  Vi bor i ett område där gentrifieringen sakta kryper sig närmre. Bilarna blir större. Märkeskläderna fler. Hälsningarna blir färre. Man bör i och för sig glädjas åt att lägenhetens värde har ökat så där en sju, åtta gånger. Men åt de pekuniära gläds man inte. De vackra fasaderna bara bländar. Det är människorna man älskar. De som är av kött och blod.

Det finns några av de gamla kvar.  Han som också haft en stroke. Som sitter på en stol på uteplatsen och spelar munspel. Afasin är svår men han höjer vänligt, den hand som inte håller munspelet, till hälsning. Allra vackrast blir det när hans samiska fru är med honom och sjunger. Det är sånger ur den gröna visboken.

Jag älskar dom som står mig nära. Men jag älskar också dom där andra. Dom som inte bara är yta. Nu. När världen för några dagar står still. När rädslan kommer krypande. När toalettpappret av någon outgrundlig anledning tar slut. Det är då vi behöver människorna. Det är då vi behöver deras hjärtan. Det är då vi behöver kärleken. Blod och eld.

Toalettpappret? Det kan vi behöva snyta oss i när vi ser henne där på rullatorn. När vi hör hans munspel. När vi torkar våra tårar och allt vårt snor.

De får konstruera vilka konspirationsteorier de vill. De får skrämma oss för döden. De får stänga gränser. 

Ljuset sipprar alltid genom. Våren spirar och vardagen är vacker. Människorna har hjärtan. Vi möts i vår ofullkomlighet. Men vår värdighet – den kan dom aldrig ta ifrån oss!

Om jag tror på något så är det just det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s