I tider när virus tar vägen förbi vårt immunsystem. När larmet och stojet får oss att tro att vi står med vår sista lilla slant vid stranden av floden. Den som rinner mörk och hemlighetsfull och där tårpilarnas grenar böjer sig över det mörka vattnet. Där vid den flod där vi väntar på den skrangliga svarta båten. Den svarta båt som ska föra oss… Vem vet?
I dessa tider inser jag att jag bara är en cell. En cell i en stor mänsklighet. Våra uppgifter skiljer sig åt men vi hör alla ihop. Vi kurar – mitt membran mot ditt. Multisjuka äldre italienska män. Gråhåriga gubbar från Skåne. Snoriga småflickor i Wuhan. Människor. Celler i en mänsklighet.
Sen finns det celler. Det erkänner jag. Celler som man undrar vad de kan vara bra för. Varför hänger jag samman med dem? De som skor sig. De som drar oss vid näsan. De som är fulla av hat. De finns. Jag vet. De är också delar av denna organism.
Men jag vet också att överallt där det finns godhet och sanning. Överallt där människor bara är helt mänskliga. Där i den värmen. Där i den friktionen som skapas av att vi alla är olika – fast samtidigt alldeles lika. I den värmen finns det som är värt att kämpa för. Det är inte bara jag. Det är han och hon och du och den…
Den gamle Neil Finn. Han som precis som jag är född 1958. Han i Crowded House. Han sa något i en intervju för många år sedan. Något som fastnade. Fritt översatt.
”Prisa de vars vänlighet lämnar dig utan skuld.”
Prisa dom. Dom finns. Vandrar mitt ibland oss. De tillhör vårt immunförsvar.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 