Det går ett spöke runt Europa…

Lördag morgon i ett slokörat land. Vaknar i en värld som tittar nerför ett stup. Detta kan gå bra. Det slingrar alltid stigar. Det finns alltid vägar att gå. Vi har gått dem förr. De som vädrar diktatorisk morgonluft kan sätta i halsen. Det har de gjort förr.

Det är dropparna av saliv vi undviker. Hjärtat håller ingen social distans. Ur högarna med skit spirar gröna skott. Det är vår och ännu kan de allra flesta av oss andas den kristallklara luften utan hjälp av respirator.

Tittar mig omkring i sängen. Vi är inte fler än femtio. Det är okej. Vi behöver inte skingra oss. Men måste göra det ändå.

Sätter ner mina fötter på mattan. Känner ullen mot fotsulan. Stannar där en liten stund. Tänker på alla dessa människors bara fötter. Alla dessa Homo Sapiens som stigit ur sina sovplatser. Fötter mot stampad lera. Fötter mot trägolv. Fötter mot linoleum. Små fötter. Fötter med liktornar. Fötter som möter en ny dag.

Vi som stiger upp är oftast på väg någonstans. Till arbetet. Ut i världen. Tända eld. Fast först har vi behov. I mitt fall är det toaletten som hägrar. Kissnödig. Går sakta ut ur sovrummet. Fötterna leder mig. Stänger sovrumsdörren hårt för att inte störa. Sakta genom vardagsrummet. Fotsulorna möter ömsom parkett, matta, trägolv, matta, plastlaminat för att landa på frotté.

Sätter mig på toalettstolen från Ifö. Jag sitter där och tittar. Ser duschdraperiet som är köpt på Åhléns. Stöter med stortån mot mattan som följde med hem från Sardinien. Köpt när bussen gjorde ett stopp vid en bar. En Cappuccino och en badrumsmatta…

Ser på toalettpappersrullen. Jodå vi är lyckliga ägare av en sådan. Vi har flera. Tillhör de priviligierade. Pappret ringlar sig nästan ner till golvet. Hållaren kommer från Björbo. Den är inte riktigt bra. Det är svårt att sätta i en ny rulle och när man drar i den rullar det ut för mycket papper. Men sånt lär man sig leva med. Det blir en del av livet.

När rörelsefriheten begränsas. När man inte riktigt kan göra som innan. När man längtar efter att få resa ut i världen. Då får man göra så gott man kan. Man får söka tröst. Kan till exempel söka tröst hos Xavier de Mastre och hans franska klassiker ”Resa i mitt rum” (Voyage Autour de Ma Chambre) från 1794. Xavier tar på sin rosa och blå pyjamas och börjar en resa i sitt rum…

När gränserna stängs får man se sig omkring där man är. Det kan vara vackert där också. Intressant är det garanterat. Om man bara saktar ner. Ljus faller. Dammet samlas. Gårdagens kläder ligger som en installation över fotpallen. Hibiskusen har en röd blomma.

Det går ett spöke runt Europa – karantänens spöke. Drömmare och humanister i alla länder, förena er!