Var kommer man egentligen ifrån?

Man tror att man vet vem man är. Man går runt i något slags visshet. Har sina rötter och sin historia. Vandrar runt i sin världsbild och vet hur allting hänger ihop. Vet vems fel det är att världen är rutten. Vems förtjänst det är att det trots allt är drägligt. Man har sin religion eller inte. Sin ideologi och världsåskådning eller inte.

Om livet lär en något. Om man nu kan lära sig något om det som ligger bortanför det primärt mänskliga. Bortom äta, sova, älska och dö. Om det finns något där bortom så säger livet att det mesta är oklart. Att det inte är helt säkert. Att det finns å ena sidor och å andra sidor. Att man kan se det från olika håll. Att inte alla ser det precis som jag. Att det finns andra sätt att se och leva. Sådant kan man lära sig. Men det kan vara svårt att förstå. Det är mycket enklare att hata och fördöma. Det är beprövat.

Han som tagit över konditoriet i Grängesberg frågade var vi kom ifrån. Hans fru var nämligen ryska. Vi kom in på det när vi undrade vad det var för kakor i en stor påse som bara kostade 25 kronor. Hans fru hade bakat dem, sa han. Det var ryska kakor. Hon var som sagt ryska. Dom bakar sådana kakor där. I Ryssland. Vi förstod av hans minspel och av priset att det nog inte var så goda kakor. Naturligtvis köpte vi påsen. Ryska kakor får man inte varje dag. De var lite torra. De bestod av flera olika lager. Godare kakor har vi ätit. Men de var ryska. Man förlåter ryska kakor en hel del. De gick att äta. Jag har läst lite ryska. Försökte prata med kakorna. De knastrade till, lite kyrilliskt, till kaffet.

Efter intermezzot med kakorna frågade han, konditoriägaren, var vi kom ifrån. Ifrån Falun sa vi. Han tittade misstänksamt på mig. Ja, jag är alltså från Skåne, sa jag. Södra Sverige. Men bor i Falun. Jodå, så långt var han med. Men var kom jag ifrån? Mina föräldrar var kom dom ifrån? Du kan inte vara svensk, sa han. Inte med det utseendet.

Man ser ut som man ser ut. Man bär det genetiska arvet som en ryggsäck. Snygg är jag inte och nu såg jag även utländsk ut. På ett så där lite oklart sätt. Man får väl tacka. Allt som skapar intresse kring ens person är i min ålder av godo.

Min farmor härstammar sedan 1600-talet från trakten av Torrlösa. Jag har läst släktforskningen. Men visst såg hon ut som en östjudisk matriark. Visst hade de stora näsor. Mörkt hår. Min far såg jag för något år sedan på ett cd-omslag för zigenarmusik. Jag vet att man säger romsk – men det andra stod på omslaget. Han satt med några gubbar kring ett bord och drack brännvin. Plommon? Det var inte han men en inkarnation. Han såg ut som om han trivdes. Han hade en del av det där i sig. Det var en vacker sida av honom som jag alltid skämdes för. Prutandet. Köpslåendet. Jiddrandet. Det var liksom inte riktigt svenskt.

Nu skäms jag inte längre. Trevligt när konditoriägare i Grängesberg av okänt ursprung ifrågasätter ens etnicitet. För den flyter. Jag har väldigt långa rötter men de tvinnar sig. Snor ihop sig med andra rötter. Andra människor. Andra liv. Svensk är jag kanske inte. Skånsk en jag till en del. Blekingsk med. Säkert en blandning – en cocktail av starka känslor och åtrå.

Nästa dag åkte vi till Kopparberg. Där gick vi också på kondis. Bagaren från mellanöstern hade gjort en Budapest. Den var lite konstig. Men den gick att äta. Kaffet var svagt. Men det gick att dricka. Två tanter trotsade karantänen och fnissade över bullarna. I centrum var det en stor jävla parkeringsplats. Ett monument över den svenska socialdemokratin.

Den skämdes jag för. Parkeringsplatsen. Så socialdemokrat jag ibland är eller ibland har varit. Allt flyter. Blott människorna består. Och kakorna. Tillsvidare.