Verksamhetsplaner vackrare än buffelmän.

Plötsligt blev allt väldigt vitt. Ett tjockt lager över tillvaron. Det kändes lite ovant. SMHI började höja sina varnande fingrar. Lunchpromenaden blev lite tyngre. Backarna upp mot Lustigknopp sög mer än vanligt.

Läste om mål och nyckeltal i förvaltningens verksamhetsplan. Sådana blir lätt snömos. Ett tjockt lager av ord i verksamheter där orden är viktigare än handlingen. Så kan det vara. Så är det på många ställen. Det verkar fungera ändå. Det finns en demokratisk tröghet som nästan är vacker.

Hellre tretusen tomma ord i en verksamhetsplan än utspökade buffelmän med spjut i våra gemensamma institutioner – om man säger så. Sanningen är på reträtt och har blivit relativ. Min är inte din och aldrig kan de mötas. 1+1 kan bli tre. Allt annat är PK.

Vi får hoppas att vår demokratiska tröghet håller stången. Det finns ju en och annan buffelman i nykonservativ kostym. Även här. De vandrar mitt bland oss.

Men ibland. Ibland.

Tycker jag att det rena nuet. Nu. Idag. Här. Tycker att det är viktigare än ett ständigt jagande mot uppställda mål. Bättre än jakten på att göra allt. Bättre än jakten på en lycka som är där borta. Långt borta. Vid paradisets rand.

Paradiset är Fata Morgana. Nuet är här. Nuet som en lycka utan mål och utan drift. Det finns en evighet i stunden. Den räcker.

Tänkte på det när det kom ett brev från Sarah. Nu är hon arton och snart färdig stylist. Nu skulle hon skapa en minneshylla över sin familj. Till den räknar hon min mor. Ibland tror jag att Sarah sörjer morsan mer än vad jag gör. Går till minneslunden och tänder ljus. Bevarar minnet.

Grannflickan Sarah var mycket hos min mor särskilt efter att farsan dog. Hon bara var där. Min mor var de sista åren en rätt kärv person. Sarah fick en plats att bara vara. Hon hade det nog lite tufft i vardagen och med förväntningarna. Hos morsan fick hon vara sig själv.  I nuet. Det nu som en tant med Parkinsons lever i. Lite segt. Lite glimt i ögon. En värme som är kärv och lite sträv.

Skickade Sarah några bilder på morsan som barn och vuxen. Några teckningar från folkskolan.
Till minneshyllan.

Hoppas någon sätter en bild av mig på en minneshylla. En hylla där jag bara får vara. Precis som jag är. Utan mål och jävla verksamhetsplaner.

MEN – en minneshylla i ett samhälle där de demokratiska institutionerna fungerar med sina mål och jävla verksamhetsplaner.

Ty de är vackrare än buffelmän. Verksamhetsplanerna. Trots allt!