Lite om konsten att hugga ved.

Granarna har fallit. Sågade är de. Huggning pågår.

Ska få låna Kristers klyv. Men drar på det. Yxhugger tillsvidare. Det är liksom meditation och workout på samma gång.

Ärret under vänsterhandsken manar till försiktighet. Kroppen minns yxan som slant.

Är på många sätt en rätt värdelös man. Har väldigt få av de färdigheter som män i barrskogsregionen värdesätter. Förstår mig inte på bilar. Vet med nöd och näppe vad som är fram och bak på en hammare. Den listan är lång.

Är säkert värdelös på att hugga ved också. Tekniskt sett. Men det rullar på. Kubikmeter efter kubikmeter. Min genuppsättning som är framtagen för en bonddräng klafsande i träskor med en grep över dyngstacken kommer till sin rätt.

Sen är den också ett redskap vedhuggningen. Den hjälper mig att hantera verkligheten och tillkortakommandena.
Oförmågan att förstå mig själv.

Yxans tjoff i granklamparna får mig att le överseende åt mina misstag, gör mig mer benägen också att överse med andras. Får mig att acceptera det ofrånkomliga lidandet i våra liv.

Ett perfekt hugg får mig att inse att det finns ett slags hopp trots allt. Plötsligt visar sig skönheten mitt i vardagslunken. Vedstyckena flyger i bågar.

Torkar svetten ur pannan. Inser att livet är ändligt. Det är okej. Vi får göra det bästa av det vi har. Koncentrera oss på det som är viktigt.

Hugg mer ved! Det är ett litet steg att ta reda på vem du verkligen är.