Brilliant och bekymmersfri – ur dagboken 11 augusti

Lite mulen himmel i Falun. Inget regn. Ännu. Hoppas det blir senare i kväll när jag ska ta min promenad runt Kålgården. Att vandra i regnet. Det är underskattat. Visserligen är regn i stadens parker lite blekt mot det i ungdomens bokskog och medelålderns svampskog. Men terapeutiskt är det. Likafullt.

Jag funderar en hel del på ett reklamplakat vi såg i Karlstad i somras. Det för bostadsrättsföreningen Diamanten. Den som flyttade dit skulle få ett liv som var ”brilliant och bekymmersfritt”. Tänk så enkelt det är! Vad bråkar vi om. Klimatpaneler och talibaner. Gängbrottlighet och pandemier. Vi klämmer in oss allihop i en trea vid Klarälven – problems solved.

Vet inte riktigt ändå. Tvekar. Vet inte om jag vill vara brilliant och bekymmersfri. Vet inte om jag vill leva i välståndsreservat. Hellre lever jag med ”loser” tatuerat på överarmen. Varför ska vi syssla så mycket med oss själva och vår bekymmersfrihet? Det verkar liksom finnas så mycket verkligt arbete att utföra. Utanför murarna.

Boktips om promenader i regn

Loser som sagt. Ibland tänker jag som körkortslös på vår gamle vän Margaret Thatcher. Hon som sa det som träffade mig rakt i hjärtat ”Any man over 25 who travels by bus can count himself a failure.” Margret kände verkligen mitt innersta. Den där gamla briljanta tanten.

Sen tänker jag plötsligt på herrarnas omklädningsrum på badet vid Kyrkviken i Grängesberg. Varje gång jag står där med mina lindrigt rena kalsonger i näven. Då spricker min mun upp i ett leende. ”Heja di blåe” har någon skrivet med kulspetspenna på träet där krokarna sitter. Inte jag – det måste finnas fler i Bergslagen. Fina hjärtan har han också ritat.

Idag ler jag lite extra – alltid hopp för fotbollen när de som inte i huvudsak lever på blodspengar från Ryssland, Qatar och Förenade Arabemiraten också kan. Näst bästa presenten på min namnsdag igår. Bästa var bilden på Ebba som blåste fanfar på Toras gamla trumpet.

Sen tänker jag på ett citat från en artikel i DN om näthatet av Mikael Kurkiala:

”Jag tillåter mig vissa barnsligheter. Ett av dem är att bibehålla en tro på det goda i människan. Att vi bär kärleken i oss redan från början, som en grundhållning till livet. Hatet måste inplanteras i oss och aktivt odlas för att växa och slå rot. Utan drivbänkar vissnar det bort och dör. Vi har ingen skyldighet att bereda dem utrymme.”

https://www.dn.se/kultur/mikael-kurkiala-nathatet-ar-ocksa-en-fraga-om-andlig-omognad/


Det tyckte jag var brilliant sagt. Även om det inte är bekymmersfritt. Livet är sällan det.

Inte ens när det firas segrar i Glasgow.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s