En morgon i juli. Lite kyligt när man står där och pissar på komposten. Tranorna låter i fjärran. De har varit oroliga några dagar. Flugit lågt över skogen och fört oväsen.
Pissandet tar sin tid. I min ålder hinner man tänka. Glor rakt in gläntan i väntan på De Sista Dropparna. Tänker på tranornas oro och hur lite jag vet. Tänker på allt det jag skulle vilja veta.
Den australiska poeten Les Murray skrev någonstans: ”I am only interested in everything.” I det tillståndet är man. Förundrad över sakernas tillstånd.
Igår rakade jag mig och tog på en hel och nästan ren skjorta. Vi for till stan. Marie hade sina ärenden. Jag hade inga egentligen. Gick mina egna vägar. Söp in civilisationen.
När man kommer in till stan från semesterskogens relativa ensamhet blir man lite bländad. Man kan bli bländad till och med av Ludvika. Det är liksom skyltar överallt. Det är etiketter och ett liv som följer de officiella normerna och tolkningarna.
Satt ensam med en lättöl och raggmunk i gallerians servering. Ett litet universum. De där sköna gubbarna som sitter och pokulerar vid sina stambord. De satt kvar. Tantgäng drack en kopp kaffe. Det gicks förbi.
Staden har sitt ögongodis av gubbar, tanter, ölmagar, tatueringar och hijabs.
Livsöden som pockar på uppmärksamhet. Kärlek och svek. Liv och gemenskap som vi inte kan vara utan.
Men när man står där vid komposten i skogsbrynet och drar in barrskogens lite kyliga luft i sina lungor. Då njuter man av de dagar som man går vid sidan av de upptrampade stigarna. Bortom den officiella versionen av hur allt är och hur allt hänger samman.
Som när man tar sina tafatta simtag i Norra Hörken. När man är en del av naturen och elementen. Då när känslan av nuet är alldeles överväldigande.
Det är inte sakerna. Det är inte utbudet. Det är inte statusen. Det är människorna förstås. Det är betydelsen och sammanhanget.
Pissande på en kompost kan också vara en port mot det universella.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 